Debatter
Surfade runt bland travets olika rum i internetvärlden förra veckan. Det var en kick. Travet har förändrats, och surfandet blev ju en klockren samhällsstudie. En mycket effektiv och konkret vägledning hur den här nya digitala världen fungerar. Alla branscher är uppbyggda på samma sätt, alla små öar i samhället, travsporten är ett slag genomsnitt i form och innehåll, en avgränsad arketypisk ö.
Det var några sajter som verkligen gjorde intryck, och en sådan hette Trott&Sport och en slutsats veckan efter travveckan: jag älskar verkligen Ingvarsson och Persson. De som travbloggar, travdebatterar. Kicken var att de hade en otroligt stor besökarskara. Behovet av bloggdebatt och seriösa travinlägg är alltså väldigt stort. Mycket historia, mycket nostalgi. En annan nyckelfaktor: den personliga tonen.
Men basen i allt där är daglig travdebatt och den existerar bara i tidningen Travronden annars idag, Det sägs att världen har blivit en krönika. Men travkrönikorna har blivit färre. Tänkt mycket på det. De som skriver om trav. Det är alltså Trott&Sport, Travronden, Bengt Adielsson i Expressen, Nybrink i Aftonbladet, formen extremt kort, några rader, förut skrev Lindqvist på atg.
Om denna rena avskalade sida har 7000 läsare borde andra aktörer snegla, om man gör en innehållsmässig reflektion, banornas hemsidor, aktiva, travsportens huvdansvariga och deras organ.
Basen på aktuella sajten är alltså debatt, ordet Per Skoglund ogillar. Han förespråkar fenomenet disskusion. Ett annat mål definierat i förutsättningen: att komma fram till något här och nu, pragmatiskt konstruktivt. Visst har han rätt, den utgångspunkten ska gälla , ibland på kort sikt, ibland på lång sikt, beroende på situation och sak. En debatt bygger på att motsättningen ska vara så tydlig som möjligt, men debatt och disskusion är väl två medel med samma mål, sila fram det mest fruktsamma för ändamålet. De gamla grekerna sysslade mycket med detta. De byggde deras stadsstater på denna teori. Och målet med den skarpa retorikens skola var glasklar. Man måste definera åsikter och egenintressen i en frågeställning för att kunna ta ställning till den. Det är debattens uppgift.
Sajten i fråga går alltså i grekernas fotspår, den slipade retoriska talangen, fräna åsikter, debatt. Som Skoglund är man ofta dödstrött på allt detta, aktörerna, de som kallas åsiktsmaskiner, huvuden fulla av motsättningar, skulle inte passa in i antiken... Men det är tavtologisk insikt att utan debatten dör debatten, utan liv inget liv, intresset svalnar. På detta sätt leds utvecklingen framåt i alla världar, ekonomi, kriminologi, kultur, religion, och det är meningen att inläggen ska reta, det ska röra upp och röra runt bland känslorna. En åsikt är ett intresse. Och demokratins överlevandsmedel och självändamål: en åsikt man inte gillar får en att tänka till, skapar egna åsikter, sätter sig in i frågor, skapar intessen. Det är så den bloggen som granskas i detta inlägg håller svenskens travintresse vid liv.
En ständig jakt efter de ämnen som retar oss mest. Därför jag gillar den sajten, fick travintreset tillbaka. Kände: nu måste jag skriva om trav igen. Yes! Följer de olika debatterna periodvis. Den ekonomiska debatten en månad per år i de ekonomiska blaskorna, kulturkrigen en vecka, de medicinska heta striderna några dagar, vartannat år. De poltiska debatterna följer jag aldrig. Inte de inhemska, partipolitiska, men utrikesvarianterna är ganska spännande ibland. Bästa debatterna börjar med en skandal. Leder fram till en vettig etik. (Kom man fram till något efter tidernas medicinska storm föresten? Den om pandeminerna. Influensorna. Fåglarnas och svinens. Vaccinets vara eller icke vara. Som många debatter, omöjligt komma fram till ensidigt svar, ofta halva vägen, kompromiss, ofta har båda sidor rätt, det som skiljer: egenintresset. Sverige räddade garanterat minst 20 liv genom massvaccinationen, samtidigt kostade det stora pengar och en skandal: sömnsjukan som drabbade flera hundra, narkolepsin.)
Jag läste boken Visenterna i slutet av förra året. Den väckte många tankar (då måste det varit en bra bok), ett slags debattbok. En av sakerna som man reagerade över var författarens tillstånd när han skrev: "jag har ingen filosofi".
Det måste varit bluff, fel, spel, lögn. Religion kan man tappa och leva utan, estetik kan man tappa och leva utan, men filosofi måste man ha.
Jag har en massa grundregler i min livsfilosofi, för enskilda människor och för samhällen, och det är såna saker man kan applicera till alla områden och alla debatter, så man skapar ett ställningstagande, en sån är kanske inspirerad från 1700-talet, Bentham, Hume, ultilitarismen, som är sympatisk, regeln "största möjliga lycka åt största möjliga antal". det kan man väl överföra till travdebatterna, och de medicinska, (och blir väldigt knepigt när det kommer till dödfall kontra narkolepsi i pandemidebatten.)
Men apropå politiska debatter, den frasen är grundbulten som förklarar svenska samhällsmodellen, den linje som alla svenska partier är överens om som en av de viktigaste sakerna, fundamentet, att minska utanförskap, att se till att de sista 5 %en inte lever i misär. Varför är detta fundamentet? Jag tänker ofta som trump, skit i dom, det är ju bara några procent, vad spelar det för roll...
Jo, det är dessa få som skapar oro i samhällen, inte bara på gator och torg, de blir desperata, kriminella, blir de för många kan de hålla hela länder i skräck, i schack, en insikt som växer med åren: en enda procent påverkar samhällen enormt. påverkar 99 % enormt. ! Tanken just nu: 300, ynka trehundra av 10 miljoner, IS-krigare har hållt landet i gastkramning och gungning senaste åren, satt orosgriller i huvudet på 10 miljoner. 300...
Utanförskapsmänniskor. Bästa samhället är det där flest är lyckliga, och det bästa travdebatterna slutar också på det sättet. Det är en lång historia, travdebatterna...
TRAVDEBATTERNA
Travdebatterna är små. På alla sätt. Framförallt antalet deltagare. Kanske var det klastrofobin som fick mig att sluta som travdebattör. Samtidigt charmen. Det mesta är smått.
Och allt är relativt.
Trott, lopp, aktörer och nyheter, travet är händelserikt, när jag satte mig ner vid datorn kom jag alltid på tio olika saker att skriva om, det händer saker hela tiden...
Väldigt få travdebattörer, och debatten engagerar några tusen, för 9.99 miljoner svenskar är det ointressant.Nostagin flödar och tänker på den tiden. Man kunde se hur många som läste inläggen. Olika forum men snittade det mellan 200-1000. Tänkte : inte kvantiten på läsare som räknas, utan...
Debatter i små världar är det mest andra debattörer som tar del av, funkar nog som författare: motivationen varierar när man funderar över läsare, jag disskuterade nog trav mer än debatterade, och mest den ickesäljande sidan: hyllandet av hästar och kuskar, och travtippare.. Men försökte ha en kaxig ton, självsäkerhet, det enda som fungerar. Vem vill läsa en krönikör utan självförtroende? Slut på filosoferandet...
Jag har deltagit i travet i kategorin publik under hela 2000-talet. Följde travet dagligen under alla år, tiden 21.30 var helig, lyfte kvällen, det var då de sände trav. Sedan de slutade sända har jag inte följt med, det var två år sen.
Har inte följt med någon travdebatt överhuvudtaget de senaste åren. Jag har en topplista över de största debatterna, och Åke ligger etta och tvåa, tvåa en stallkörningshistoria som varade i full storm fyra månader, sedan en elfösarhistoria. Trea ligger Open Stretch.
Sedan en drös dopinghistorier topp10.
Nu har två färska debatter tagit plats topp-10, Sjunnesson och starttiden för v75.
Såg att Trott & Sport skrev om båda, en låg som mest kommenterad, rubriken En stor jävla skandal. Om man ska vara travdebattör måste man pressa fram åsikter, och vad ska man skriva... Den andra debatten om starttider har jag inte haft några åsikter om alls, finns viktigare saker i livet har man tänkt, starttiden spelar ingen roll, men såg att atg ville ha synpunkter i en publikenkät. Ingvarsson slog huvudet på siken när han sa att allt handlar om olika egenintressen som krockar, aktiva och publik vill inte samma sak. Jaget styr, jaget styr alla debatter, styr för mkt. Atgs medel är ultilitarismens, största möjliga lycka för största möjliga antal. Igår kväll tänkte jag på detta med starttider för första gången, och kom fram till att jag tyckt att det för personlig del har legat för tidigt tidigare....På vardagar. Hann aldrig bli klar. Nu har de ändrat.
Ingen aning vad de olika debattörerna tycker i frågan, privatåsikter, och Ingvarssons åsikt var att man inte fick ha egenintresse och privata åsikter. Måste reta honom tillbaka. Hålla travintresset vid liv, det är för de debatterna atg byter tid hela tiden... Reta genom att bli personlig. Bloggnyckelfaktorn: den personliga tonen.... 19.25 är en bra tid för mig, perfekt tid för mig... men det spelar ingen roll att de flyttar fram, de skulle kunna börja kl 22, skulle ändå inte bli klar med systemen...
Slutord om travdebatterna, de liknar kulturdebatterna väldigt mycket, både i form och stil och antal deltagare. Medicinska debatterna, ekonomiska, osv berör alla, eller många, och 1 miljon följer de kriminologiska med GW I veckans Brott varje tisdag...
Men det finns väldigt många väldigt små debatter. Kulturdebatterna tex, och landets minsta debatt: lyrikdebatten. Läste en bok förra året som var en sammanfattning av lyrikdebatten i Sverige under 2000-talet. Det var fem personer som hade deltagit i den. Jag var en av ungefär 50 personer i landet som tagit del av den. I övrigt: litteraturkritiker, poeter. De fem som stått för hela debatten jobbade på tre olika tidningar, Greider å ena sidan, och romantikerna på andra sidan, den eviga striden. Strid om vilka ord som bör användas. Just nu en våg av realism, tidsmarkörer, appar, google, såna ord. Utan debatt är intresset dött, men meningslös debatt, måste ju finnas både och, både romantiker och nutida diskbänksrealism...
Debatterna i små världar, its a dirty job but someones gotta... Ett viktigt jobb, så sant, så sant
TRAVBOKEN
TRAVHISTORIA
Det händer lite för mycket varje dag och hela tiden och just nu och om tre timmar. Historia har man inte mycket tid för har jag märkt. Man måste stjäla och avpassa litegrann. Lite tid. I morgon kväll. Just nu hände fotbollshistoria.
The greatest comeback ever. 0-4 blev 6-1.
Jag vet en person som lirade 6-1 på den matchen, till 75.00. Han lirade 7-1 också. Tokig.
The greatest game ever, det är CL som gäller för vissa lag, fotboll blir inte större än så, man kan gräva hur mkt som helst i historien..
Travhistoria är en annan viktig och intressant företeelse att skriva om, ett kitt som byggde moderna landet trettiotalet och framåt.
En sajt som heter TrottOSport tycks vara lite begeistrade i denna historia. Det är en nationell nostalgi som säljer och ligger i tiden när nationen förändrats. De skriver mest om epoken runt Stig H och efter.
Det aktuella får också utrymme i blogginläggen, de vill skapa debatt minut för minut i timeline och elda folket. Det bästa med sajten är att jag sällan håller med vinklingen eller åsikten. Alltså, det är så man dras in i debatter. En oppositionell åsikt lurar dig in på scen i åsiktsteatern där de gamla grekerna stod och tävlade i retorik, publiken röstade sen vem som vunnit, samma i TrottOSport. Där är juryn i kommentatorsfältet.
Och man ändrar åsikt när juryn sagt sitt. Skrev att ingen troligen bryr sig o starttiden för v75, den hetaste debattfrågan, men när jag tänkt på det bryr sig väldigt många. De som jobbar varje vecka på plats på v75-banan och hur många är det? De flesta journalister gör väl som banpersonal och de flesta aktiva, cirkulerar och är på plats då och då, Ingvarsson kanske bara på Valla och Jägersro och Åmål, och folk jobbar väl mobilt på håll ofta. Men några jobbar nog jämnt på plats på lördagar, som de största stallen. De får man tycka lite synd om, när det gäller starttid. Jag satt och fundera igår vilken tid under veckan som är värsta tänkbara jobbtiden, och det måste vara lördagar mellan 16-22. Då är hjärnan som mest avstängd för arbete. Och inställd på vila.
Egentligen borde man bara läsa åsikter man inte håller med om. Det som gör en engagerad. Ju fler som säger emot, desto mer engagerad blir man. Filosofidebatterna, de börjar alltid med Torbjörn Tennsjö, tänker ofta på det han skrev för länge sen, för 20 år sen, en debatt som blev storm "idrotten är till sin natur fascisitisk!. Om han inte skrivit det inlägget hade inte jag ägnat år åt tanken och upplysningen och egagemanget att sprida budskapet att idrotten är det enda som verkligen motverkar fascism. Skrev en uppsats om det en gång, på högskolan.
Sen har jag funderat på det varje dag, hur skulle världen se ut om det inte fanns idrott, en kanal för striden mellan människor, livslinan att sluta upp i grupper och lag och sammanhang, antingen idrott, som fan eller aktiv, eller religionsgrupperingar, politiska, extremister, som krigare... idrott är manlig kamp med lagar och regler. Glasklart att det skulle spåra ur totalt utan idrott, bara se på de länder som inte har utvecklad idrottskultur, afghanistan, nordkorea...
TRAVVECKAN
Ludde massaker har fullständig dominerat travveckan. Det har varit galet.
Östersund fick dominera också. I söndags.
En sak man inte höll om på sajten med var klagomålen på GS75. Hade precis motsatt känsla, och tack vare inlägget måste jag skriva om premiären...
Man ha varit mer taggad inför andra race, visst , men det var en positiv känsla i söndags om man jämför... Alla känslor måste man jämföra med alternativet, alternativet här: alla andra söndagar. Ingen söndag senaste året har känts roligare. Sajten klagade på banan och för mig var banan en dröm. Anledningen är att jag bytt strategi och fokuserat på några få banor senaste året. Senaste halvåret: Östersund, Umåker, Mantorp. Jag kände alltså till alla hästarna som startade i söndags. Skrev att jag upptäckte Chip Chip GL i arkivet runt nyår, det var inte sant, följt den i alla starter från första, hört surret osv. I somras följde jag Visby varje omgång, Visby och Gävle, och det gick så bra så jag blev fast vid den taktiken...
När man läst på en omgång är det nästan alltid ett lopp , eller två lopp, man längtar till, pulsloppet, vilka är det och varför ? I söndags var det GS75-5 och det är de loppen man längtar till: där man inte tror på favoriten och tror hårt en annan, ofta en eller par skrällar..
Det finns mycket att säga om spelet. Jag har inte spelat på trav på 10 år. Förutom tvilling, trio, v4, v5. Jag har egentligen aldrig spelat på v75. Alltså spelat seriöst. Men följt med kanske intensivare än nån annan under flera år, gjorde tips, när man gör tips har man inget behov att spela, spännande ändå. Missat flera miljonvinster, visst, åren runt 2010. Som Börje sa, efter storvinsten, gör system men deltar inte, som snoken sa: det är mkt mer spännande att följa tipsen jag gör än liret...
Nu har jag tänkt att jag ska börja spela på trav. Seriöst.
Det finns mycket att säga om det där men tar det imorrn. Kvällens v86-omgång, flera tänkbara spikar vann, Escada BR, Speedy Face, Tour Knight, Balfour, en perfekt jokerkväll, tre tipsettor, några i b-grupp, två c-hästar.
Rätt tänkt ikväll att fälla stora favoriterna och gå på de mindre, men blev lite fel, Överpacescenaritot i Önasloppet fanns i boken, helt klart, och det scenariot måste man alltid täcka in, överpacehästen var 8 Valuor. Vi ville fälla alla fyra stora och lyckades med tre: Global un Poco, Önas Igor, Napoleon. Balfour var omöjlig att fälla, fick sin klassblandning och sin tunga bana, Bergh vann med allt men Ludde, Ludde...
Travveckan tillhör Kolgjini.
Det är ju helt galet.
Galet, galet, Speedy face vann på 14 blankt, men två har varit värre. Platon face idag, och Rushmore Face igår. Båda vann med halva upploppet. Båda har 190 000 kr på sig, nåt sånt. Finns bara en häst som är bättre än Rushmore Face i landet med den prissumman: Platon face.
Han gav ut dagböckerna av skvaller och påhopp och fick hela Sverige som fiende. Det syns i recensionerna fortfarande. Många löjliga recensioner som säger allt om kulturen, inget om verket. Bottennappet då var min gamle hjälte Zern som föll så djupt man kan komma, en idiotisk personligt sårad pissnödig recension när han bröt samman i tårar inför all konst, all autencitet, det han själv fått brödföda av genom att gå på teatrar hela livet som yrke, förvandlade han till floskler, "att vara skoningslös mot sig själv", och man undrar ibland hur mycket han reflekerade över hur naken han stod, hur självskådande autentisk han var i den texten.
ÄKTA AMERIKANSKA JEANS, Jan Guillou
Det är en svart och stor historia, 1900-talet.
Vi har passerat krönet av det sekel som inte kan berättas som de andra i en sammanhållen aperçu, som måste berättas decennium för decennium, med andra ögon än de som sett på tok för mycket av det huvudpersonerna i tidigare romandelar inte ville se.
Vi har passerat de bruna skjortorna och blåa stjärnorna, och landar mitt i en helt ny deal, femtiotalet. Äkta amerikanska jeans är Jan Guillous sjätte utgåva i sviten Det Stora Århundradet.
Det är barnets öga som betraktar den nya världen. Ett nyfiket hungrigt öga. Han heter Eric, den tredje generationen Lauritzen. Det som förenar de fyra böckerna som recenseras är tillbakablickandet och den osökta stilen som det kräver. Ett rakt eftermäle. Ett avskalat språk.
Varje kapitel avslutas med ett brev som hänvisar till den människa Eric ska bli i nästa bok, brevskrivandet sextioåtta ligger som en kontrast, som en teaser från och till ungdomsrevolten. Det vi passerade ska skapa en annan Eric och det måste vi få veta här och nu, mitt i all denna nybyggaranda, folkhemsgemyt, all distans till den samtid som väntar, krigszonen, ismernas hårdaste epok på jorden. Vi vet vem Eric ska bli i nästa bok.
Det pågår alltså något här i Äkta Amerikanska Jeans, Efterlämnat, Jag kommer ihåg, Visenterna, som är bortom det som väntar. Bortom svart och vitt, bortom domare, fördömda. Stalin är död, så inleds det, barndomsdelen i sviten, ett alternativ till Ondskan, så inleds egentligen allt i denna revy, det spelbord som kallas 1900-talet. Det är självklart den episka variationen i aktuella kvartetten av svenska nittonhundratalsbetrakelser som jag tar upp på denna sida. Han skriver som han kan och vill. En flagga som en fond till allt, flaggan på omslaget, flaggans färgskala är rött och vitt, liknelsen med spelbordet och färgerna, rött och svart, rouletten, Texas HoldEm, jag sitter och tänker på nästa bok som Eric brevteasar om, nästa del av sviten (det politiska årtiondet) och tänker på färgen på det omslaget…
Kan femtiotalet bara beskrivas på detta sätt, som den ljusa kliché det är? Guillou anklagades för stöld i förra boken. Här har han också stulit det mesta. Från sitt eget liv.
En rakt igenom en älskvärd behaglig resa, en skön fredag med hög mysfaktor, från Kalle Anka och Tarzanfilmer till James Dean, simträningar, Elvis, Marlon B. Och Södergran, F6F Hellcat. Till det yttre mest lik Englunds Jag kommer ihåg, samma nostalgi och samma populärmarkörer, visst är det i stort sett samma upplevelse när vi läser, samma känslor det väcker, trots att det i Jag kommer ihåg är en annan barndomstid, nästa årtionde. Och för vissa läsare, ytterligare ett eller två årtionden fram.
EFTERLÄMNAT, Lars Norén
Det är ett vackert och fult minne. En yngling har lämnat den folktomma stationen där det inte fanns en själ såvida han inte stod inne på urinoaren och urinerade till ett hus där möblerna för länge sedan var fastskruvade i golvet. Han hoppas sen att det ska vara lika vackert och fult när samma historia sedan vandrar vidare in i en annan bild. "Men det minns jag klart liksom mina outtröttliga strävanden att tanklöst försöka flytta dem en enstaka stol som jag satt i närmare bordet där man huvudsakligen fördrev dagen med att spela olika kortspel eller bara sitta och stirra betydelsedigert På den tiden alldeles i början hade jag ett eget litet rum som jag sedan fördes bort ifrån när man uppmärksammade att jag försökte äta upp mina händer". Historierna berättas inte särskilt sentimentalt, av den anledningen gör de intryck, tex kapitlet om sista timmarna tillsammans med far, funderingarna vad han ska prata om den dagen när dödskampen inleddes, om han ska prata om barndomen kanske, berätta om de sexuella övergreppen, och så vidare.
Spegelanvändandet liknar Camus, en igenkänning där det mörka inte värderar. Man blir ofta förbannad när man läser Norén. Facebookjaget och en stark före denna självkänsla byter plats. I frågeställningen hur plågsamt det kan bli för att det plågsamma ska försvinna för gott ligger all existensiell förklaring och så använder vi minnet här, så använder författaren - sentidens störste svenske naturalist - etiken i våra namn, åt oss skapa eller funna ett jag som en vän till oss själva. Låta allt i bilden frysa till naturlighet, låta allt döende bara pågå.
Att vandra in i Noréns prosaiska universum är att bli avklädd.
Själv är han ständigt på väg bort från texten.
Instängd i ett större rum beger sig diktjaget in i de mindre, minnesbetrakelserna ska börja den dag han funnit platsen där det icke inledda projektet kan möta det oavslutade, det efterlämnade som vi tror vi ska finna på den platsen är alltså denna helhet som lösts upp, fragment av rum och tid: "1963 Det låter bekant Min mor hade dött Hennes grav var fortfarande varm Alla mina försök att göra slut på mig hade på ett löjligt sätt gått om intet och...".
När en historia nystas upp bara litegrann påbörjas nästa.
Enstaka minnen i halvfärdiga processer, utan effektsökande, trasiga röster, denna död, ansikten som mjuknar efteråt. Spegelanvändandet.
Efterlämnat är en förtätad utgivning på 140 sidor och tar vid efter de uppmärksammade En dramatikers dagbok. Boken handlar om människor som med och utan framgång försöker förklara sin enorma betydelse för författaren. Ynglingen, 72-åringen.
Hjärta i Hjärta, Salome. Sfinxerna, Biskötarna, Personkrets. Jag har alltid fascinerats av Noréns poetiska enkelhet, den påminner om fotografier från förr, före Photoshop - enstaka bilder etsar sig fast, enstaka liv - och denna bok som kryllar av porträtt sluter en cirkel; Efterlämnat påminner väldigt mycket om det han skrev som ung.
VISENTERNA, Ulf Lundell
Han har dragit estetiken till sin spets, antilitteraturen. Efter hundra sidor var jag beredd att ge upp. Lägga ifrån mig den. Experimentet kändes för krävande. Lapparna på väggen i skrivmaskinsrummet denna gång: stenhårt, stenhårt, stenhårt. Brutal verklighet.
Visenterna är den absoluta nollpunkten.
Det är meningen att det ska vara så långt ifrån den den fina litteraturen som möjligt, så fult och dåligt som möjligt, han glömmer bort det i perioder och skriver bra tyvärr men styrkan är ändå att han håller ihop en och samma stilistisk och formmässig grundidé. Det hände något efter hundra sidor, och det hände något ännu mer efter femhundra. Det var märkligt. En märklig upplevelse.
Han håller ihop grundidéns hårda konsekvens, skepticismen mot allt som har med begreppet litteratur att göra, mot den innersta kärnan, själva orden, hånar eller ifrågasätter ord och uttryck konsekvent, ”nattduksbord”, ”lustigkurre”, osv, så fort han är på väg in i någon form av analys avbryts de med svordom eller ”vilket svammel”, och när det kommer till namn ett annat återkommande avbrytande. ”Vilket aschle”.
Den fina tunna gränsen mellan vrede och bitterhet, gäller att hålla sig på rätt sida och han laborerar med den, den andra sidan, då blir det medvetet komiskt, när brevvännens brev kommenteras på fel sida gränsen.
Jag började läsa boken klockan 17 en kväll i höstas. När klockan var 00.00 hade jag läst sista sidan. Det var en scenförändring, en ocean hade hänt mellan första timmen och sista´. Fick kämpa sig igenom de fösta hundra sidorna. Sen annorlunda, sista timmen tyckte man varje rad var lysande.
Andra ingångar, trådar, tankar.
Jag läser aldrig ut en roman på 600 sidor eller vad det var på några timmar och insåg morgon efter att jag måste hoppat i vanlig ordning, bläddrat mig fram, och täppte till luckorna då, och undrade, också i vanlig ordning, om det handlade om en manipulationsproess, ett slags ordens hallucination, när man läser eller lyssnar mycket och länge på en författare eller artist är man hjälplöst fast, slutsatsen var kluven: en lycka över alla oväntade tankar boken väckt och självklara tanken: denna bok funkar bara i detta sammanhang, Lundellkontexten.
I Lundellkontexten har den en given plats, platsen mitt i prick. Ett år ur ett liv, så som livet är och måste vara för alla denna övergångsperiod av övergångsperioder, den runt 65. En dagbok under ett års tid, fjärran Jack, och så tätt och nära Jack, lika tät och hård, lika stenhård.
Man kan börja tänka på allt möjligt i lundellböcker, korta meningar som ”jag har ingen filosofi” eller estetiska vinklingar och stickspår och språng, han menade att han hade försökt skriva annorlunda ett par gånger, skriva litteratur, och att han inte kände igen sig och därför velat dra det åt detta håll, och man funderade när och var, och då kom starka känslan över en… Känslan av trolleri, alltså hur osynligt detta med språk och deras förskjutningar är för läsaren, självklart menade han Värmen, där skrev han på lite annorlunda sätt, men högst marginellt, högst marginellt, om han berättat om det hade man inte uppmärksammat intentionen. Värmen är lika mycket Lundell som något annat, känns inte direkt som litteraturanpassning.
Jag tänkte mest på innehållet när hade läst klar Visenterna. Framförallt twisten sista tredjedelen, betoningen var litteratur, böcker. Det som i början var ett antilitteraturmanifest blev författarens mest litterära alster, på ett annat sätt. Säkert hundra boktitlar namndroppades. Från nobelpristagare till mentorer till deckarkungar och drottningar och fakta och populärt i flödet, det ständiga läsandet. Knausgårdkänsla.
Innehållsmässigt band insticken av barndom ihop Visenterna med Efterlämnat, Jag kommer ihåg och Amerikanska Jeans. Funderade om detta var Lundells barndomsbok, självbiografi på ett annorlunda sätt, det var ju lite för lite för att vara det men visst kan man se det så… En tjock fet matta av nutid, och i den det där inbäddat, liksom dolt inne i nuflödet, brutalfresken, Lundells enda sätt att kunna berätta om det där, på det verkliga sättet som det existerar för alla, små påminnelselappar då och då, sånt som kan dyka upp när som helst var som helst, ett badkar i sömnen, ett säte bredvid far i bilen när man passerar Falköping femti år senare.
Det som stannade kvar var ändå leken med sig själv och de två karriärerna. Den häftigaste idéen i boken. Plötsligt dök en karaktär upp som hette Lundell. En musikartist. Rockstjärna. Det var väldigt irriterade att han inte placerade in intrigen direkt. Att inte förlaget sa åt honom… Den var ju klockren. En idé man kan dra hur långt som helst. En författare som är avundsjuk på en musiker. Huvudpersonen är alltså författare i denna bok, och den intrigen kan bara Lundell skriva, en författare som skriver smöriga eller arga mejl till en rockstjärna, till exempel. Troligen låg det för nära verkligheten....
En av storheterna och märkligheterna med fenomenet Lundell är att han lyckats odla två helt olika karriärer med obruten framgång under förti år. Åtskiljandet. Måste bygga på konsekvent diciplin i trovärdigheten som inifrån heter: arbetsmoral, utifrån: mytskapande. Det kändes rent egendomligt, det var det som var häftigt, att läsa om artisten Lundell i denna bok. Verkligen som att han skrev om helt annan person.
JAG KOMMER IHÅG Peter Englund
Vad kan man stjäa från sitt liv? Om Guillou stulit allt i Äkta Amerikska Jeans och Lundell och Norén det mesta i Visenterna och Efterlämnat, har Englund stulit ännu mer i Jag Kommer ihåg.
Naturligtvis själ man omedvetet allting från livet, även i fantasy, historiska faktaböcker, om man med livet menar språk och annat man snappar upp i vardagen. Erfarenheter i det känslomässiga och vardagssituationer flyter in obemärkt också,
Men detta är Englunds första medvetna privata bokprojekt.
Den handlar om hans liv. Det upplevda, med minnesvärda, för länge sen.
Det är väldigt banalt. "Jag kommer ihop Åsa- Nisse och Klabbartan. " "Jag kommer ihåg Humle och Dumle" "Jag kommer ihåg Perry Mason". Och det blir väldigt effektivt när det ställs mot ordet knuffa, första utlösningen. Englund beskylls ofta för att vara pretensiös och denna gång i bemärkelsen humorbefriat, en befrielse som känns ganska passande, själv skulle man aldrig fixa det, man skulle lägga in en komisk vinkel på allt...
Det pretensiösa i denna bok är fotnoterna och efterordet, innehållsförteckningen. Registret. Ni vet, det där som varje universitetstext kräver. Allt som skriv med något vetenskaplig anknytning ska ha ett register, och detta är ju så långt ifrån vetenskap man kan komma...
Som om han aldrig kan ta av sig universitetskappan.