Historiska personer , del4
HISTORISKA PERSONER
Del IV
ANTIHJÄLTARNA
Filmens exempel. De vi egentligen inte borde älska så mycket som vi gör.
Och samma sort i verkliga livet.
Och i historien.
*
Om stora delar av hans liv vet vi ingenting.
När allting höll på att falla sönder satte ett helt tusenårigt rike sitt hopp till den mystiske mannen.
Pilgrimmen.
Han kom att flytta in i slottet, han kom att bli tsarens närmaste, han kom att styra kriget, bli en faktor i ww1, han kom att vara en viktig pusselbit i revolutionen, kanske själva upphovet till allt...
Rasputin.
De märkliga omständigheterna kring mordet fick legenden kring honom att bli abnorm, han dog, bevisligen, han låg där, skjuten, förgiftad, bevisligen, död, och han levde bevisligen, när han kastades i vattnet...
Han var new age. Han var också Hans Scheike, andlig ledare för en besynnerlig sexsekt som sysslade med piskande av de finaste damerna i riket och alla som kände sig villiga eller tvigades till badhusen, bastun, och till slut hade han tsaritsan i sitt gäng... Han var också Brynolf o Ljung.
Han hade många hemligheter i andligheten.
En hemlighet var hypnos.
Pasputin.
På topplistan Den märkligaste gestalten i historien.
Pigrimmen med det bisarra utseendet. Kunde han ensam styra det ryska ödet, en orsak till revolutionen... Gåtan. Hur kunde han bli så mäktig? Analfabeten, den kringflackande illaluktande alkoholiserade nyandlige profeten.
*
Det glada 20-talet. 1928 sa blivande presidenten Hoover "I dagens USA är vi närmare den slutgiltiga segern över fattigdomen än något annat land någonsin varit". Tillväxten var strålande. Det uppstod nya fenomen, börs, nöjeskultur, film, filmstjärnor.
Något som hette aktier introducerades. Vanligt folk lockades att satsa på börsen.
Plötsligt kom svarta torsdagen. Kraschen. 1929. Och den stora 1930.
John Steinbeck () skrev Vredens Druvor om de åren som följde. Depressionen. Hemlösheten som uppstod, Arbetslösheten. Bönderna som satsat allt de ägde och nu var utan allt. Det gick fort.
Det går alltid fort, de oundvikliga svängningarna upp och ner.
Jag sitter och kladdar , kladdskriver och det man frapperas mest över i historien är de snabba svängarna. Länder och människor. Hjältar och antihjältar. Det är ett periodiskt system, och ofta glömmer vi hur det har varit och hur det kommer att bli.
Clint Eastwood föddes 1930. Det var efter vredens druvor och det krassa new deal och andra världskriget som Hollywood ville byta spår, från det politiskt korrekta till rå skär diskbänksrealism.
Till Den gode den fule den onde...
Drömfabriken började snegla på verkligheten. Westernfilmen bytte kostym, tog av sig allt det sockrade, moraliska.
Drömfabriken slängde ut Godheten. Det var åren runt 1945 som en ny gestalt tog plats på vita duken. Antihjälten. Plötsligt fick biopubliken följa en huvudroll som inte slogs för det moraliskt uppbyggliga, de fick se en skurk som bara var en skurk.
En person tajmade det bra.
*
Clint Eastwood. (född 1930 och lever fortfarande!)
Han fick spela rollen då.
Rollen folk sökte, krävde.
Utbud och efterfrågan ni vet, den figur man suktade efter just då - antihjälten - den man trånar och drömmer om i perioder och idag hetare än nånsin...
*
Efterkrigstiden behövde Brando och Dean och sedan Dirty Harry, som många som inte behöver en hjälte men behöver en antihjälte, det otal som ser sig själva som antihjältar; det var en tid efter en depression, också en tid då spänningarna och våldet i amerikanska storstäder ökade, Los Angeles, Zoot Suit-kravallerna.
Det var ett startskott då (40-talet) på något som skulle pågå trettio år och förklara genomslagskraften i figurerna på vita duken.
Dirty Harry, inte minst.
Clint Eastwood, han fick spela antihjälten, han som senare kom att bli Klintan med hela amerikanska folket, såsmåningom en Persbrandt, han som tog över efter Dean och Brandon, ikonen för de antihjältedyrkande överallt, från politik och militär till knegarna, från Bush till arbetslösa.
Jag har funderat över mina enorma idoler från förr, vad var det man såg i dom?
de Niro och hans kopia, Sean Penn.
Brando, och hans kopia James Dean. Det var dessa Clint Eastwood ville efterlikna.
Självklart är filmska hjältar rent filmska förebilder, dragningskraften finns i konstuttrycket och självklart inte i några ideologiska undertoner och det gällde en stor del av den romantiserande ungdomskulturen som växte fram då i kapp med välståndets explosion, och de där bilderna, Ung Rebell, romantiska subkulturer som fortfarande har stort attraktionsvärde på oss, jazz och rock n roll och motorkultur och stränder och frihet, sedan beat. Eviga ungdomsideal.
Jag såg filmerna bara för att se de skådespelarna. Det var så man skulle agera. Widerbergidealet. Absolut trovärdighet. Naturalism. Motsatsen till musikal, Brecht, skådespel.
Brando och Dean, och sen framförallt: Robert de Niro och Sean Penn.
Jag var förhäxad av den inriktningen.
Det var bara det som gällde, allt annat var såpa, bluff.
*
Idoler, hjältar och antihjältar, det har nog med igenkännig att göra.
Det finns olika typer av antihjältar inom filmen står det på wikipedia. En typ är Rasputinvarianten, de som börjar från botten med två tomma händer och usla förutsättningar och tar sig upp till någon framgång, Rasputin tog sig så högt upp i maktsfären man kan komma.
Jag har funderat om Heliga Birgitta är vår svenska motsvarighet till Rasputin, ja när man kommer till makt och resan till makten och medel och mål är de väldigt lika. De föddes som du och jag. De blev supermäktiga. Och de verkade inom samma fält.
De sysslade med båda med andeverksamhet...
Själva resan vi beundrar, vad gäller person är Birgitta mer helig idag men vad gäller själva bedriften är Rasputins lika fascinerande, storartad.
Mina antihjältar var en annan sort, de som misslyckades med allt. Älskade dom, för att de misslyckades med allt, Mr Bean, herr Papphammar, de som tänkte utanför boxen, Kurt Olsson.
Jag vet inte varför jag älskade dom.
Kanske har med igenkänning att göra.