empati och de empatistörda
Det är 16 dagar kvar. Idag hände ruggiga saker i ranken. Rankade om i topp10 De viktigaste valfrågorna. Jag ger poäng till de olika partierna i olika frågor, och sen multiplicerar jag med ranken Vikten av frågan, 1-10. Då får frågans vikt betydelse. Idag tittade jag på tv för första gången på en vecka. Var tvungen att ranka om och vilken ruggig omkastning det blev sen av partierna när jag räknat ihop allt....
Varför har du inte tittat på tv på en vecka?
Jag kunde inte. Det var en fruktansvärd händelse i södra Sverige förra veckan. Dagen efter Valborg. Jag läste bara om det på text-tv och sen kunde jag inte titta på nyhetssändningarna på en vecka. Jag är livrädd att det ska dyka upp detaljer, eller det värsta: en bild på flickan. Jag grät. Sen kunde jag inte sova på två dagar. Jag vet att såna händelser knockar mig fullständigt , om de kommer för nära. Den tredje knocken i år. Efter Horner i Afghanistan och Myggan i Helsingborg. Det underbara vanliga människor som bara mördas av dårar helt utan anledning och kunde vara du och kunde vara jag och kunde varit vår dotter men grejen som knockar är inte rädslan och inte händelsen i sig utan empatin.... Jag har försökt normalisera empatin, normalställa. Jag tror att jag lever med större empati än medelmänniskan och det är inte nyttigt, effektivt. Och man måste vara en effektiv människa. Grejen är man alltid kryper in människan man möter, oavsett vem det är eller var det är. Automatiskt vill man förstå hur han känner och tänker och går per automatik och går på en sekund. Det är definitionen av ordet empati. Att kunna förstå hur andra människor tänker och känner.
Det är bra och empati är ett positivt ord....
Ja, men jag har blivit mer och mer övertygad om att andra människor inte funkar som jag och jag blir mer och mer avundsjuk på dom för varje år. Människor kan ha överskott, och människor kan ha underskott. Det som knockar mest är ju barn. Det som förföljt mig mest och gjort mig mest lessen och deppig är bilden av Bobby. Tänk om jag aldrig sett och aldrig hört. En kille i Småland. Nu blev den här flickan den nya Bobby. Jag bara sjönk ihop. Nere två dar. Andra kan ta det lättare. Verkar skaka av sig. Många vill till och med frivilligt frossa i detaljer. Antingen vill de bli deppiga, eller så är de empatistörda. Bilden av Bobby kan dyka upp när som helst. Minnet. Kanske den här flickan också. Empatin. Att man direkt och medelbart lever sig in deras tankar, känslor, de sista dagarna, när allt spårat ur... de sista timmarna, de sista minuterna. Folk kan titta på Efterlyst. och se det som underhållning. Eller nåt. Omöjligt för mig. Jag är deppig en dag efteråt. Därför kan jag inte se efterlyst. Tittad en gång. den mannen som låg i tunnelbanan. Omskakande. Killen som försvann i Uppsala. Men 8-åringar den absolut värsta åldern. När det bara finns kärlek i livet. När man vill och tror allt gott. När framtiden är superspännande. Dagboksåldern. Åldern när man älskar mamma och bästisen. Livet glittrar. Bobby. Hans sista timmar. Svårt släppa dom. Snälla mamma. Snälla Mamma. Jag vill dö. Snälla. Fort. Det hemska. Flickans sista dag spelades upp om och om den kvällen. Henns dagbok. Snälla mamma. Mamma. Du ska veta. Att jag älskar dig. Mamma. Pappa. Jag älskar er.
Sure, kan bli för mycket ibland men hellre för mycket empati än för mycket....
Det var en känd förälder som vad han ville om sitt barn: att han skulle bli en empatisk människa och då tänkte jag att det bästa är lagom.... Inte enbart bra. Människor kan ha överskott och människor kan ha underskott. Som allt: kärlek, hat, ilska, ömhet, aggressioner. Ska vara jämn fördelning. Ända fram till jag fyllde 35 såg jag detta med empati enbart som något positivt och en talang jag hade och detta att läsa människor var något man kunde utnyttja i väldigt många sammanhang och psykologin blev mitt fält och även fiktionen och alla som skriver fiktion måste ha empatisk talang och kunna växla mellan tio människor på en sekund i dialoger ... men den empatiska talangen är ju positiv om det är bra och positiva människor och kan vara negativ om det är obehagliga händelser och människor... Inte alls roligt. Att sätta sig in i hur en obehaglig människa känner och tänker. Då blir man fan deppig ju...
Fan, klart alla blir deppiga om man ser elände på tv och ingen skillnad....
Det är skillnad. Ibland tänker jag: tänk vilket bekymmersfritt liv de empatistörda lever. De som saknar förmåga att förstå hur andra tänker och känner .....
De är fullt upptagna med att förstå vad de själva tänker och känner och snacka om bekymmersamt liv....
Trolljägarna på tv3. Ruskigt spännande program. Otroligt intressant. Att fundera över trollens hjärnor. Förut har man inte vetat vad det är för osynliga troll men nu har man fattat vad det är för människor.... De är empatistörda. Man kan säga att de är arga och mår dåligt. Man kan säga att de är utsatta och trasiga och att de blivit orättvist bahandlade i livet och att allt är en hämnd och nätet är en hämnd och hela livet är en hämnd. Har man blivit orättvist behandlad, tex oskyldigt dömd som ett av de trollen hade blivit, då vill man att alla andra ska få smaka på samma sak och också bli orättvist behandlade. Men i grunden är det ändå empatistörning. De saknar förmågan. Att förstå hur andra känner. Hur andra reagerar känslomässigt på det de skriver. Allt det där som är helt naturligt hos oss andra. Alla normala tänker ju reflexmässigt: hur reagerar mottagaren på det jag skriver i mejlet, eller i blogg eller i kommentar. Blir det bra effekt eller dålig? Aschberg var hemma oss en pojke. Och en mamma. Han hade skrivit jävla hora. Och sånt. Många gånger. En grej var komisk. Han hade fått spel på amning. Han var rasande på en som ammade. Stor komik i tragiken. Hursomhelst. Det var rätt uppenbart att han knappt ens tanken att de han skrev till kunde bli lessna. Kanske en sekund. Och sen glömt bort det. Han tänkte bara på sin spontana ilska och liksom viktigt att få utlopp för den. Mottagaren fanns liksom inte. Att hade inte förmågan. Att förstå hur hon skulle reagera.