fiktion
FIKTION OCH VERKLIGHET
Coffee!! Efter 20 dar dum i huvet och vilken kick ....att bli smart. Hon fattade inte vad jag pratade om. När jag pratade om landet Avlång. Såg ut som en fågelholk. Jag vet inte när jag var på sånt här bushumör senast. När jag var 11 år troligen. Jag kände för att vara man.
Har inte varit man på rätt länge och det är inte pk. Det är rätt busigt. Vi satt en timme. Hon en och en halv. Eftersom jag var en halvtimme sen. Jag pratade nästan ingenting. Jag kunde inte eftersom jag skrattade oavbrutet. När jag börjar skriva idag har jag ingen aning om att temat för dagen är kriget mellan Ramqvist och Lundell och livets mening, jag har aldrig nån aning om var det slutar när jag börjar. Jag trivs som fisken i vattnet här. Känner mig som hemma. Skjuter en scen på ett papper. Rapar som jag vill.
Vi körde tävling i tävlingar, hon surrade något om tävlingsinriktade människor, och då högg jag av direkt: ska vi köra tävling? Vilka jävla tävlingar det blev! Den där lyckan, att surra med en som är som jag och få vara sig själv. Vi är kopior! Floskeltävling, sanningstävling. Sen kom jag på en sak: det var ju sånt här man gjorde när man 11 år... Tävlingar!
Leva som man lär. Att göra det svåra lätt. Det går hela livet ut på.
Jag lever extremt mycket som jag lär på den punkten och därför är det svårt finna likasinnade i landet avlång..... Jag känner för att hylla naturen. Man behöver ju bara vistas i Sverige en timme för att se vad hela samhällsiden bygger på: att göra det enkla svårt. Livet är rätt kort, det är rätt hoppfullt. Och vi får inte glömma bort att vara människor under tiden också! Och man kan vara väldigt upptagen vid den tanken att kvinnor måste få vara människor, att man glömmer bort att vara man.
Man kan vara människa utan att vara med i Elitloppet.
Fiktionen är det enda som kan avslöja sanningen, därför måste vi maxa, skruva till det, och sen när vi maxat det och skruvat till det så långt det nånsin går blir man lite skraj att det ska uppfattas som verklighet. Den här veckan ska jag bara ägna livet på det jag var född till att göra. Att vara man.
Man kan busa ibland. Man kan också läsa Wittgenstein ibland. Många gör det svårt, och har det svårt sen, för att de inte kan förstå det enkla som de tappat på vägen... Hur fixar man det svåra folket? Hur fixar man åldrandet? En viss humoristisk distans.
Öppnade Ludvig Wittgensteins Tractatus logico-philosophicus, och kunde inte låta bli att skratta. Snacka om att göra det enkla svårt. Han undersöker begreppet sanning. Det är kanske det enklaste begreppet, titta på naturen. Han beskriver det så här: "Här är en bild av sanningsbegreppet: föreställ dig en svart fläck på ett pappersark. Man kan beskriva fläckens form genom att för varje punkt på arket ange om den är vit eller svart. Det faktum att en punkt är svart svarar mot ett positivt faktum, liksom en punkt som är vit (inte svart) svarar mot ett negativt faktum. Om jag anger en punkt som är vit , så svarar detta mot det antagande som läggs fram för bedömning etc etc. Men för att kunna säga om en punkt är svrt eller vit måse jag först veta när man kallar en punkt svart och när man kallar en punkt vit. Och för att kunna säga att p är sann måste jag ha bestämt under vilka omständigheter p är sann; det är så jag bestämmer satsen mening"
Ha ha ..glasklart. Okej, men han kunde sagt det enklare.
Många känner sig smarta när de läst den boken, eftersom de inte förstår ett smack.
Antingen är man för smart eller för dum. Antingen eller, det är en väldigt bra undertitel om man ska göra filmen Det livet handlar om. Jag har inte manus klart. Men jag vet att filmen Det livet handlar om, ska skjutas.
Man kan sitta i maj och tänka på januari. Det ska jag göra!
Jag vill ju skratta. Jag orkade bara titta tio minuter på Ebba Bush Thor, Partiledaren. Man måste ge alla chansen men...
Det får bli om tre år, nästa valrörelse.
Jag satt ju i januari och surfade och hamnade på en sajt, och hade en vecka genus på agendan, Och blev provocerad av Karolina Ramqvist. Jag måste sitta i maj och skratta åt det.
Humor, att reta sig på det idag....
Det kom ju fram att hon är Sveriges största Lundellepigon genom tiderna, snott hela grejen rakt av, boken handlade om en slampsommar, det var Jack rakt av, och hon hymlade inte med att hon var epigon och snodde ordagrant hela baktanken med levandet de åren: "uppleva så mycket som möjligt, möten, miljöer, nätter för att skaffa stoff att skriva om" och hon sökte sig till farliga män, som han sökte sig till farliga kvinnor. Vilken snackis den grejen blev, 16 år sen väl, och fortfarande provocerar det de båda könen. Jag måste fan skriva en bok. I höst. Det får bli ett slags biografi över två liv, två böcker i en, en biografi över Ramqvist och en över Lundell, och själva iden med boken är spegelbilden, karbonkopian. Boken blir vårens snackis. En storsäljare. Undrar om objekten skulle gilla boken? De vill nog glömma och släta över, och det är väl det boken gör? Vad skulle kontentan av boken bli? Att likheterna i livet frontalkrockar? Att pusselbitar som ser lika ut aldrig går i varandra, och att det måste vara olika för att pusslet ska passa? Att det är två helt ofarliga människor, som blir farliga för varandra?
En miljard aspekter på den grejen och försökte reda ut i januari om det handlade om kön eller ålder eller klass eller.... generationskriget eller könskriget eller klasskriget ... eller invandring eller musik eller.....
Leva farligt är enda metoden att erövra fiktionen som är livet mening och mål (eller som filosofen på 1800-talet sa: skapandet är livets stora mening) och bara farliga män kan hjälpa till mot det målet, platsen. Sa hon. Nej, jag uttryckte mig fel, det handlar om att uppleva livet. Livet är tillräckligt farligt som det är. Bara titta på naturen.
Wittgenstein. För honom var det glasklart, han var för smart, och för dum för att inte förstå att ingen annan skulle fatta något. Att göra det enkla svårt, och själva meningen med skapandet borde liksom vara att så många som möjligt ska förstå det enkla. Föds nya generationen som tar över världen, de vet inte ett smack, de får upptäcka allt och det är vår plikt att beskriva det enkelt. Jag var elak mot Wittgenstein , ryckte ur sitt sammanhang, det finns ju många enkla klokskaper i boken också, så här står det på nästa sida: "Filosofins syfte är att klargöra tankarna, Filosofi resulterar inte i filosofiska satser, utan att satser bli klargjorda. Filosofin ska göra de tankar skarpa som annars skulle förbli grumliga". Antingen är man för smart eller för dum, antingen kommer man för sent eller för tidigt. Jag kom för sent till alla möten och klassrum och jobb fram till 25årsåldern, och åren efter det har jag kommit för tidigt. Fan vad skönt att komma för sent igen idag! Busigt.
Sexuellt är det tvärtom.
Wittgenstein skrev boken i första världskrigets skyttegravar...... Antingen är det för mycket frihet eller för lite, antingen är det för varmt väder eller för kallt, det är alltid en grad fel, hur många dagar om året säger man: idag är det perfekt väder.
Sommarvärme. I Sverige. Börjar kännas lite obehagligt. Med uppvärmningen. Värmerekord i världen förra året, och 2015 har slagit alla rekord hittills. Vart ska det sluta?
Uppvärmningen är som HIV.
Något som är underbart ska man känna obehag för, okej vi kan väl dyrka solen ändå under tiden... spelar ingen roll för uppvärmningen om vi gör det, den bekämpas på andra sätt.
Sömnen , antingen för mycket eller för lite. Inget mellanting. Sovit för mycket senaste två veckorna, fan 11 timmar per dygn siestan inräknad, och förut har man sovit för lite, underskott, och allt beror såklart på koffein. Möjligen nikotin. Koffein avgör hur smart och kvicktänkt man är, och hur dum i huvet man är, nikotin påverkar mest vilket humör man är på, hur lättretlig man är. Det var ju en tredje sak också då i mars, alkohol. Nästan Torsten Flink-prylen, nej just det, han har en fjärde grej också, tabletter. Inget sånt på tre veckor och idag började jag med kaffe och nu blir sömnen annorlunda igen....
Fått upp hastigheten. På boken. Kaffe får upp hastigheten, i livet. Läste en intervju med Torsten för x antal år sen och han sa att han somnade direkt och sen vaknade han direkt efter kort sömn och sen kände han sig superpigg på två sekunder... och liksom inget att skryta om, så blir det ju med kaffe, nikotin . Man däckar direkt, vaknar direkt, helt onaturligt. Och hans pryl: alkohol och tabletter på det, och han slutar aldrig och alltid undrat varför han inte längtar till sömnen och det här livet som ju också är en en superspännande förändring. Att plötsligt sova som en besatt.
Det måste vara antingen eller för folk.
Man måste älska livet, för att bryta det mönstret. Måste ha den grundinställningen , att magin finns i alla liv och alla förändringar. Jag älskar förändringar, nytändningar, vilken enorm nytändning i morse med kaffet.
Hon och jag synkar. Hon gör det enkelt för sig. Jag ska fortsätta busa hela veckan. Rapa som jag vill.
Jag klargör tydligt för alla som tydligt vill missförstå att precis allt jag skriver offentligt är fiktion. Jag kan inte skriva på annat sätt. Maxat, skruvat, och även åsikter blir ju till stor del fiktion det också , när man hårdvinklar så enormt för att maxa effekten. Mejl, där är jag helt normal, privat. Förutom i mars då jag lekte fiktion där också......
Sajten fyller tre år i veckan.
Inga besökare kvar och firar, synd för dom. Som mest var det 500 en dag, och 950 sidvisningar. Nån måste ha länkat den dagen. Snittade 300 en månad, rekordet. Låg på över 100 dagliga besökare en ganska lång period och det är för många
Nu gissar jag på 20... Lagom.
Jag vill ha kvar den här sidan öppen, men allt annat vill jag inte ha ute på nätet. Går det att fixa? Alla undersidor. De vill jag ha bort, måste vara 500 såna undersidor nu, funkar inte att radera en för en. Jag vill inte radera, bara dölja. Ta bort från nätet.
Jag har lustskrivit en månad nu varje morgon, som det här idag , och börjat använda det i boken, och det är därför det maxas, skruvas, och inte många läser vilket är en förutsättning, och därför känner jag inget behov av att klargöra på skarpen att det är fiktion.
Ett evigt tema, fiktion kontra verklighet.
Jag kom fram till att enda chansen att undvika sammanblaningen mellan fiktion och verklighet är att skriva om kvinnor.
Inte en man så långt ögat når, och då är det omöjligt att nån ska börja tolka det självbiografiskt.
Att skriva om kvinnor var svårare än jag trodde, och det är därför jag längtar tillbaka att vara man, men det är en annan spaning imorrn.....
Författare och filmare skildrar ju verkligheten, alla, kanske även fantasygenren på ett symboliskt vis, och de använder verkligheten för skapa fiktion såklart. Men det är ju inte självbiografi, som vissa tror.
De som umgicks med Lundell på 70-talet säger att Jack är självbiografi eftersom precis allt som står i boken har hänt! Okej, händelserna , men allt det som hände som inte finns med, som hade funnits med i en självbiografi. Man skapar ju en bok. Väljer ut liv. Alla dagar när han han bara levde utan händelser, klinkade gitarr, läste bok, glodde film, gick i butik och handlade.
Man hittar på en bok och plockar bitar ur verkligheten, alla.
Fiktionen börjar innan händelsen. Man ser till att uppleva saker och möta människor för att samla stoff och samtidigt har man boken i bakhuvudet och det är reseach och självbiografi är ju något helt annat.
Exempel. Om jag ska skriva en bok om en lokförare måste jag jobba som lokförare ett halvår. Jag kan inte göra det på annat sätt. Om jag ska skriva ett kapitel om Lissabon, då måste jag resa till Lissabon.
Dels blir det mycket bättre, dels har man noll inspiration annars, så fort man upplevt något kommer drivkraften att berätta, och det blir mycket bättre. Andra funkar på annat sätt men för mig är det enda sättet.
Fiktionen och skapandet börjar ju tidigare och när man skapar en situation enbart i syfte att skapa fiktion, då är det ju inte självbiografi. Då är det ju fiktion
Resan fiktion, livet fiktion, jag har haft många såna fiktiva jobb. Ett wallraffande. Nu gjorde jag det enkla svårt.
Svåra formuleringar för att utrycka en självklarhet. Jack är typexempel på skapad fiktion och exempel på att det inte behöver vara självbiografi bara för att en händelse har hänt, och det var 20 år sen jag läste den men minns att han klargjorde det där symboliskt i boken "om jag träffar en kvinna i kväll har jag ett kapitel, och får man ett knull en hel roman".
När jag läste det där i januari tänkte jag skriva spaningen Recensenterna.
Det är en gammal spaning.
Det som vi snackade om mycket i gymnasiet.
Den åldern när man snackar sånt. Vad-man-ska-bli-åldern. Och varför man ska bli det man ska bli.
Vi sa: antingen kan man leva och skapa, eller så kan man ägna livet åt att betygsätta de som lever och skapar.
Det mest värdefulla i detta korta liv måste vara att skapa. Även om det behövs de som betygsätter de som skapar också. De som recenserar liv.
Det var en evig fras på gymnasiet minns jag, "antingen leva livet, eller recensera livet."
Och alltid samma slutsats: fan vad snett , att vakna upp när man 90 år och tänka att man livet igenom bara kritiserat andra .
Att inte ha skapat själv.
Bara kritiserat de som levt och skapat. Och vad har man gjort själv? Grundinställningen för all människor på jorden måste vara att skapandet är det relevanta men det uppstår alltid ett vi-mot-dom-tänkande, som kan mynna ut i mobbing, som om det var ett krig, och då har man ju hamnat rätt vilse i pannkakan.
De där åren mellan 15-20 och sen även hela 90-talet bar man ju på ett stort förakt för vissa recensenter, de finns ju vissa som i sin yrkesroll går fullständigt vilse, och det fanns och kanske finns - även om det blivit en annan mer civiliserad atmosfär idag - folk som bara var elaka och som menar att deras roll är att vara elaka.
Då har man ju tappat allt.
Självklart måste hela utgångspunkten i det yrket vara en enorm respekt för de människor som skapar.
Hela grejen bygger ju på skapandet, och utan det är kritikern arbetslös, och om man inte varje dag känner kärlek för skaparen är det bara byta jobb. Gått fullständigt vilse i det som borde vara enkelt. Kan gå så långt att de menar att recentionen är viktigare än det den recenserar....
Ramqvist sa att hon fortfarande var arg över den grejen, reaktionen från folk framförallt, okej, det får inte gå över gränsen, när elakheter föder elakheter föder elakheter, men svårt att förstå det ändå. Handlar inte om kön, generation, handlar om recensenten kontra skaparen, och livets mening, och den roll en recensent har. Det måste hon förstå , 16 år senare. Märkligt att man inte förstår att ett sånt recensentbeteende väcker reaktioner, som Mats Gellerfeldt beryktade Svenska litteraturens elände, som Skugges läppglans, utseendediss i en bokrecention, som Alex S osv.
(Finns många trådar på det temat, t ex att recensenten alltid köps upp av den ekonomiska makten , placeras i maktposition i medier, och avlönas, ofta till skillnad från skaparen, av en samhällsmakt, och tråden vidare på det: den enskilde har alltid andra rättigheter att uttrycka sig, att vara elak och t o m sexisitisk, det är den enkilde människans rätt att utrycka en åsikt, än de som avlönas av makt och placeras i medier och når ut till miljoner svenskar, tex via svt eller aftonbladet, hela den biten med makt och missbruket av frihet är uppluckrad idag när alla ska vara åsiktsmaskiner och privattyckare även i maktposition, och vad är en bloggare på aftonbladet.se och en panelmedlem på svt? Också en skapare med frihet på sitt sätt och allt likställs idag och sammanblandas med den enskilde lilla människans rätt till åsikt. Men gränsen går ju när även programledare börjar mobba... )
Det uppstod en elakhetsestetisk på 90-talet, samtidigt när internet kom och konkurensen blev stenhård, och Alex S, Linda S, Karolina R mfl var en direkt konsekvens av nätet och den tonen, och man gillade det inte och droppen var när de erövrade recensionsplatsen med läppglansen och den sexismen ....
Fullständigt vilse alltihop.
Livets mening, väck
gone with the wind
Allt man tänkt om skaparrespekten under alla år borta. Recension av liv istället för att leva, och använda den rollen till att sabba spotta, sabba liv
På den tiden var Ramqvist bara recensent och kanske artikelskribent och man hade ju inte en aning om att hon själv skulle bli författare en dag.
I januari upptäckte man att hon själv blivit en skapare och då blev ju allt annorlunda.
Hon hade haft baktanken hela tiden, hon hade bara använt en taktik för att kunna skapa, och då är det okej.
För att få skapa är det tillåtet att använda alla knep, och det gjorde väl Lundell också, och gjort genom åren. Så skrev aldrig spaningen.
Men det som provocerade då i januari var den andra saken, tidningsartiklarna, tidningarna, journalisterna, en otrolig soppa när de berättade om historien. Ramqvist hade nu bytt plats med Lundell , på alla sätt. Nu var hon plötsligt 40 år som han var på 90-talet, och nu var det unga tjejer som skrev artiklarna som idolporträtt, som killar skrev artiklar om Lundell på 90-talet. Och de berättade hur stor den grejen med Lundell varit för dom när dom var små, kanske 13 år gamla, (ja, i så fall är de 28 idag) och den ena tidningen återberättade storyn så här: "han skrev ett elakt brev", och den andra tidningen återberättade storyn så här: "han skrev ett sexistiskt brev".
Inte ett knyst om något annat.
Det är ju så långt ifrån händelsen man kan komma. Okej, att tidningar skrev så då i stridens hetta mitt i könskriget, generationskriget, men 16 år senare....
Det som hände var att en recensent skrev en sexistisk recension , en som skapat musik. Grov sexism, hur man än vänder och vrider på det. "de behöver ingen ny skiva att masturbera över".
Och han svarade : saknas pojkvän? Du kanske skulle gå ut och få en pyts ikväll.
(det slog mig ju direkt att det är exakt så jag alltid svarar när jag blivit kränkt av någon, man måste göra det, annars ligger det ju och gror i pallet, rekylen, ekot mot väggen tillbaka, naturlig och nödvändig, en mänsklig självbevarelsedrift).
Storyns sanning: recensenten i maktposition förvandlar livets mening till sexism, och sen var man provocerad över hur så kallade journalister kan skriva om historien, och könskriget slog till, det var Quick över alltihop, och som vanligt handlade det inte mitt kön, för oss sanningsdyrkare handlar det alltid om sanningen.
Eller åsikten att även könskriget måste vara någorlunda rättvist och korrekt. Undrar hur den här veckan som man kommer sluta, känns lite dangerous.....
Quickfallet, det obehagliga i det är samhällets relation till sanningen, och journalistkåren, som nazirevisionism, vad händer när tillräckligt många i ett samhälle börjar återberätta en annan historia än sanningen, när ett helt samhälle gör det....
Nu spårade jag ur.
Gjorde det enkla svårt.
Könskriget på Hitlernivå.
Som en del journalister....
Jag skrev aldrig den spaningen om recensenter. Den rann av mig totalt. När jag upptäckte att Ramqvist själv blivit en skapare med stor publik. Då är det en helt annan story att skriva en bok om, livets mening, skapandet, och för att nå livets mening är ju alla knep tillåtna. Hon fick plöstligt stor respekt.
Till skillnad från vissa recensenter.
De som mobbar på i kotterier hela livet, paneler i morronsoffans maktposition vilsna pissande på livets mening