Goda Nyheter, Självförtroende och Hybris
ESKAPISM
spaning
Ekot ska börja med Goda Nyheter. Sa de på nyheterna igår. Är det goda nyheter ?
Tänk
Bara onda nyheter, och det tänkte man mycket på förr i tiden. Varför bara onda? Det finns goda också. Men då måste man leta....
Okej, det finns många goda nyheter för mänskligheten. Hälsan blir bättre och det är det viktigast i livet och vi lever längre och längre och nu är genomsnittsålder i Sverige över 80 och det är de godaste nyheterna.
Någonstans behövs det allvar också för att vi ska reagera på felaktigheter och ondska och finns ju verklighetsflykt överallt i media och spontant känns Ekots nya giv som tabloidisering och den uppköpta världen, om man ska göra marknadsplats av den sista allvarliga kanalen, men beror på vilka goda nyheter det blir. Ekot får inte bli Söndagsbilaga rakt av.
När vi sitter säkra i båten kan man unna sig nyheter att det går åt helvete då och då, lite här och var, men bara inte här. Som behovet av skräck i konsten i de lugnaste vattnen och tryggaste kvarteren, Fjällbacka och Bagders Drift.
Men känslan av att det håller på att gå åt helvete vill man mota bort, i tider när det verkligen håller på att gå åt helvete.
IS ligger bakom mycket av det som händer i världen 2015, och naturligt att behovet av verklighetsflykt ökar.
Länk
Under nazitiden drog sig tyska överklassen undan till varmare breddgrader, till dans, musik, eskapism. Det var omöjligt att lyssna på nyheter de åren mellan 1939 och 1945.
PÅ SPÅRET
Spaning
Det är tre veckor kvar av På Spåret , och efter fredagens program spelade jag på Elisabeth Högberg.
Tänk
På Spåret är en katapultstol. Rätt upp i den svenska stjärnhimlen eller rakt ut ur offentligheten direkt.
Är man duktig bygger man en karriär på framgången, Carl Jan fick sitt break, Strömstedt/Strömstedt klättrade upp i yttersta kändiseliten, Birro, Hellberg, Wester, Haag, Stefan Holm, de blev folkliga efter succén. Och den som tog det största klivet in i folkligheten var allmänbildningens oslagbare Kung i Sverige, Hoa Hoa.
Allmänbildning är nog det allra viktigaste, känsligaste. Hur vi rankar människor. Kan vara viktigare än IQ. Funderat på den gången Brunner ställde upp på Expressens IQ-test, och hur många kändisar vågar ställa upp i det nya IQ-tävlingen på kanal 5....?
På Spåret kan vara en dödsfälla , särskilt för politiker. Rysk roulette. Ännu mer när de gick från 3 till 2 deltagare. För Britta Lejon innebar På Spåret slutet. En lovande karriär gick på ett isberg och sjönk. Hon innehar fortfarande programmets bottenrekord på 13, tätt följd av Richard Olsson, Doreen Månsson, Ebba Blitz/Adam Alsing
Länk
Andra tävlingar är inte lika farliga. Även om det var farligt för Brandeby och Ulf Larsson som rök först i Lets Dance, och tänker ibland på kändisversionen av Hela Sverige Bakar också.....
Limpan tog hem Det största äventyret, och det gäller att tävla i det man är bra på, men tror inte Kronbergs karriär är i fara. Stenmark är ute på hal is som bambi men behöver inte oroa sig, flopparna funkar där, Brandeby och Peppe Eng älskades för att vara sämst.
Steffo Törnqvist blev Sveriges mest beundrade man enligt färsk undersökning efter megasuccén.
Nya Lets Dance börjar ta form. Sex klara. Enligt uppgifter pågår sista förhandlingar och det handlar om Göran Hägglund och Horace Engdahl, en partiledare och en danskritiker. Drömnamnen.
SJÄLVFÖRTROENDE
Spaning
Jag lyssnade på Teodor Kallifatides som höll ett föredrag om sitt liv. Det var i höstas, en gammal spaning.
Tänk
Han berättade att ordet självförtroende inte finns på grekiska. Det är en självklarhet i Grekland, och behövs inget ord. Om inte jag har förtroende för mig själv, vem har då det? Han berättade inte om ordet hybris fanns i grekiskan.
Det är en annan spaning, längre ner.
Han berättade också att han trivdes i Sverige och gillade sitt liv och sina svenska vänner, och kom hit som 26-åring och hade inte varit här länge när han skrev lite och gav till Bonnier och Bonnier sa: du kan komma hit, och vi kan nog ge ut detta. Så kan det också gå.
Han är 77 år nu och har självförtroende som en 20-åring, och deltog i programmet Fråga Kultureliten i höstas också.
Länk
Fråga Kultureliten zappade jag bara förbi ett par gånger och det var inte ett kulturprogram som andra och kändes rätt bra att de börjat med såna där program i Sverige också. Det dräller av såna program i Frankrike, och i andra länder också. Jo , det är det enda värderade tv-formatet i Frankrike, kloka människor som pratar. I Sverige är det mest kloka människor som dansar. Och smarta människor på Spåret. Och experter på sakfrågor i nya programmet Runda Bordet, det är en annan spaning imorrn...... Det ska vara crossover mellan vetenskaper och stort och smått i det formatet och kallas filosofi men tänkadet kretsar mest kring människor och samhälle, och krävs att man är intresserad av psykologi, sociologi, tänkande i stort , smått. Problemet med Sverige är väl att det inte finns folk för formatet, finns bara smarta, inga kloka.
Det går ut på att prata opretentiöst om den stora bilden, och de finns inte här, men det finns väldigt många som är experter på att prata pretentiöst om den lilla bilden.
Kallifatides räddade programmet. Lars Lerin också. De var totalt opretentiösa i prettosmeten. Avslappnat, sant.
Titttarna skulle ställa frågor. En fråga var så här: "Jag ser ofta till att omge mina barn med skönhet, jag tänker att de behöver skönhet, vad tänker ni om det?".
Prettosmeten försökte babbla på men visste inte vad de skulle säga för de hade aldrig tänkt på det, och sen kom Teodor in och räddade showen. Avslappnad, sann.
Vad svarar man på sånt? Vad hade man svarat? Tja... Skönhet för barn och vuxna är väldigt olika och individuellt precis som all skönhetsupplevelse , och den skönhet barn behöver är den skönhet barnet väljer. Inte ljust och fräscht och Ernst, vuxenskönheten på modet, mer wild kids... Det barn mår bra av... vill omge sig av.... ja, skrikiga färger, chockrosa eller chockblått, kramdjuren, telebubbisarna, och sen monster upp i åren kanske och de där barnrummen, en 50åring får ju huvudvärk efter en minut där inne....
Man ska nog inte försöka projicera nånting. Varken självförtroende, fobier eller drömmar. Drömmarna är olika, och då måste skönhetsuppleverna vara olika för en 8åring och en 78åring .
HYBRIS
Spaning
Råkade googla fram en rädda-dig-själv-sajt och den handlade som all modern psykologi om att vi måste ha gott självförtroende och tänkte på Teodor Kallifatides som hade träffat en svenska och flyttade till Sverige.
De var unga. De skulle ut en kväll. Han hade klätt upp sig och ställde sig framför spegeln och sa: " Jösses vad snygg jag är idag!".
Flickvännen blev förskräckt och förklarade att man inte fick säga så. I Sverige.
Det är narscisism.
Om man inte är ironisk vilket inte han var och man har tänkt mycket på behovet av självhävdelse när man tänkt på offentliga personer....
Tänk
Gott självförtroende behöver alla, och annars blir vi krymplingar och kanske får besöka psykhjälpen , men vi får inte ha för gott självförtroende.
Realism är målet.
Det är svårt att vara realist när det kommer till att bedöma sig själv, och problemet för det flesta är att de undervärderar sig själva och tycker allt är omöjligt och då har man inga möjligheter. Vi inser våra begränsningar och de människorna som inte inser sina begränsningar har alla möjligheter.....
Och det andra problemet - kronisk hybris, eller en överdriven narscisitisk tendens - kan får gränslösa konsekvenser. Naturligtvis en gråzon mellan gott självförtroende och narscisism men samtidigt två helt olika saker. En mycket farlig åkomma. Realismen helt förlorad. Hos alla psykopater. Storhetsvansinnet vi sett i Norge, och USA, och Grekland, och Sverige.
Behovet att prata om sig själv, varför är det så olika från person till person..?
Behovet bottnar ju i den personliga situationen, känslan att man är värd mer, mer uppskattning. Man är bättre än vad andra säger, och när ingen annan berömmer talangen måste man själv göra det.
Zlatan hade ett enormt behov att prata om sin talang i början men nu när alla andra gör det har det runnit av honom.
Så är det med alla levande legender. De har fått för mycket beröm, och de har sett baksidan av att vara en levande legend.
Levande legend är det värsta man kan vara. Roligt när man är död, men inte när man lever. De möter inga riktiga människor. Bara falska.
Borg, Stenmark och Carro har haft det motsatta behovet: att prata ner sig själva. De har fått alla priser och nu vill de vara människor , människor med människor och Stenmark och Borg säger alltid att de inte är märkvärdiga och Federer och Zlatan är mycket bättre och... Carro började nedsnacket av sig själv tidigt. Inget märkvärdigt alls sa hon redan innan hon slutat. En märkvärdig människa får inte umgås med vanliga människor, utestängd, utesluten ur människoklubben på grund av märkvärdighet.
En motpol är Ranelid, som aldrig fått beröm upplever han, aldrig erkännande för talangen. Han pratar nästan bara om den egna talangen. Alla de som blev hyllade direkt, och blivit sönderhyllade genom åren pratar aldrig om den egna begåvningen, Tranströmer, Lundell, Björk, Lapidus osv.
Ödmjukheten är inte något man föds med, den får man av andra.
Länk
Nietzsche har blivit symbolen för hybris, narscism, storhetsvansinne.
När man hör ordet Nietzsche tänker man på självgodheten.
Nietzsche som den självförgudande människan, är den synonymen också myt som det mesta kring den människan? Jag började bäddra i hans böcker igen i höstas och man vet ju att feltolkningarna står som spön i backen hos politiska dårar och i forskarnas böcker, och kanske är även bilden av Nietzsche som självgod falsk?
Jag hade inte sett någon sån hybris i hans böcker och undrade om bilden skapats på grund av sjukdomen han drabbades av slutet av livet. På den tiden visste man inte mycket om psykiska sjukdomar och mytbildningen om storvetsvansinne skapades i de brev han skrev då. Undertecknat med Gud. Människan har ju tagit över gudens roll i världen enligt filosofin och då blir han gud i konsekvensens namn.
Han är ödmjuk i de där mästerverken - i Mänskligt Allförmänskligt går det inte att bli ödmjukare - men sen kom jag fram till hans självbiografi. Ecce Homo. Då förstod jag var bilden av hybris kom ifrån......
Kapitlen i boken heter "Därför skriver jag så bra böcker". "Därför är jag så klok". Osv.
Den mest envise nietzscheförsvararen kan påtala hans självironi, han hade en ironisk stil, och ja, jag skulle nog kunna tänka mig att skriva ett humormanus på det sättet, det är en ganska rolig ingång, en rolig känsla när man i efterhand sitter och sammanfattar saker man gjort, men då får man räkna med att bli hånad.
Varför hade han behov av att prata om sin talang?
Självklart svar. Han fick aldrig rättvis uppskattning av sin samtid.
Han blev aldrig framgångsrik under sitt liv. Inte berömd. Inte läst. Böckerna såldes i 50 exemplar. Som bäst sålde han drygt hundra. Jag kan nog rättvist påstå att jag är mer berömd i Sverige (baserat på antal läsare) än vad Nietzsche var i världen.
När ingen annan pratar om begåvningen måste man själv göra det. Vi kan gå till våra egna liv. När vi upptäckt att vi är bra på något som ingen annan vet om vill vi berätta det. ( Och apropå för många ryggdunkningar: När jag var liten var det tre saker jag var duktig på, fick beröm hela tiden och till slut var det en plåga. Jag började direkt prata ner mig själv när någon tog upp det, och hade ju noll behov av att framhävda det där. Så jag började med saker jag var dålig på istället och det kändes jätteskönt. Ungefär som den befrielse Lennon kände, när han började laga mat för första gången som 37åring.)
Så man kan känna viss förståelse för Ranelid och de där som blir sågade hela tiden, och i fallet Nietzsche måste man ändå säga att han var realist. Det han hade behov av att tala om för världen angående hans talang och böckernas värde, det var ju sant. Det var egentligen motsatsen till hybris eftersom han efter sitt liv blev mer berömd än vad han nånsin kunnat drömma om.