guillou
Nu är det fedag och det känns mumsmums. Flow igår äntligen, flow Ronald, så ska det låta ...how I met your mother och sen.....Road Wars! I jakt på parkeringsplats. Utanför tullarna. För att slippa avgiften. Och för att slippa vägkriget. Och för att slippa henne...
Äntligen lite flow igen efter lite seg vårsträcka, nu börjar det brinna i sommarknutarna, två veckor kvar. På sajt. Och vår. Sen sommar. Idag vrider vi på cd n best of hiphop som Ronalds tjej lämnat kvar och alltid ska ha på, med Eminem och Såklart Såklart Såklart
Jo det var en propp. I Trafiken. Som löstes upp. Farsan depp efter Finlands förlust gissar jag och jag depp efter Tre Kronors, det var en riktig propp och skönt att fredagen kom och glömde bort allt. Nästa helg ska Dollar ner till Prag och de får se Ryssland -Kanada i final.
Hon och han, ett skönt par, oddsen att det håller fram till nästa helg...? Hur en kvinna håller ihop relationer med en man verkar inte ingå i hennes kunskapssamling, men en hejare på smörgåstårta är hon.
Han är lite för genomskinlig som person för att tro på.
Den kaxiga självbilden, provisorisk ditspikad på trekvart och känns som tavlan kan ramla ner när som helst. Jag har kommit in i ett fint flow nu, turen har vänt. Kristi Himmelsfärds dag var det jag behövde och kanske ska köpa en triss bara för att ta reda på om magkänslan stämmer....
Fjäskläppen, den är ju målad, blåtiran, jättefejk, egentligen är han en liten fegis
Jag är kär i Ronalds mamma. Vill inte berätta det. För henne. Inte för honom heller. Mycket händer i livet just nu. Jag vill inte berätta nånting. För er. Har lagt ner den dagboken. Kom på att det inte funkar. När man ska skriva politik. Jag har avsatt två timmar på lördag och tre på söndag. Mellan tummen och pekfingret. Man kan inte vara politisk och personlig. Personen skymmer alltid politiken. Ronalds mamma är sån som jag alltid längtat efter. Man känner direkt. När det klickar. Jag vill inte vara med nån annan. Varför ska man vara med nån som inte klickar? När det finns klickkickklickare. Måste jag förklara. Hur det känns. Det finns inte i huvudet och inte i magen och inte i kroppen. Det finns i luften. När man bara känner sig totalt avslappnad. När orden bara kommer naturligt. Varför ska man vara med nån där man inte är avslappnad? Jag ska inte behöva ta det liksom, att vara med en där orden inte kommer naturligt. Jag har varit i för många onaturliga relationer. Tre stycken. Mellan tummen och pekfingret.
Fram till måndagen skrev jag för mycket så jag gick in i den berömda väggen. Det kändes bra. Allt som plitats ner har hamnat i papperskorgfil!!!! Det kändes. Läget: inte kan sägas, inget kan göras, jag är klar, då känns det göttgött mumsmums att lämna nätverksamheten, efter över 10 år.
En magisk resan.
Man blir rörd. Vill tacka alla underbara digitala, och ett par verkliga. Över tio av gråt och skratt ... nej nu känner jag att den där jävla ironikern dyker upp igen.
Nej klart man inte kan publicera vissa saker, när en polare som jag varit så jävla tajt med, killen som är den roligaste bäste vän jag nånsin haft , alltid garv garv , den barndomsvän jag alltid ville ha och fick när jag var 30, aldrig konflikt, när han helt jävla plötsligt säger att han är spelmissbrukare och behöver hjälp och beter sig underligt, satt sig på hans psyke och jag vet ej vad jag ska göra, avbröt kontanten en månad, nej det är klart att jag inte kan publicera det inlägget. Får bli andra, tidigare outgivna, ur berättelse om mitt liv, bl a.
Tidigare refuserat material (lektörens förklaring i refuseringen: en del för privat eller en del för kontroversiellt).
INFÖRSNACK TUGGET PLUGGET
Personen skymmer politiken, personen berikar konsten men politik är maktspel från början till slut, om man blandar in vardag och det lilla enkla personliga med alla sina styrkor och fel och brister förminskar man budskapet. För att nå ut med sin röst krävs allvar, bli tagen på allvar, nu mer än nånsin, dagens makthavare har dragit detta med opion till sin spets, Björklund har varit symbolen för syndromet.
MAKTSPELET I DET OFFENTLIGA
Jag tänkte under partiledardebatten att jag kanske ska förändra min syn på Björklund, nu när han vill förändra sin syn på politiken. Man ska inte vara långsint, och kanske snart läge för en lovebomb?
Björklund har man annars under hela 2000-talet uppfattat som de mäktigaste intressegruppernas nickedocka, sändebudet, lobbyisternas stora språkrör. Kanske ingen större skillnad mot andra politiker, Reinfeldt och s-toppen, men vad gäller Björklund har han ju osat ofrihet, en politisk fånge. (i allt från skola till nato)
Det är klart att han, som medlem av regeringen, alltid fattat att han måste tänka på samhällets bästa och att hans hålling att företräda vissa mäktiga ekonomiska grupper alltid utgått från övertygelsen att det är för samhällsnyttan , precis som Persson och Reinfeldt, och när kommer till den ekonomiska sektorn var denna politiska utgånspunkt, detta credo - att gynna näringslivet är att gynna samhällsekonomin- korrekt under flera år efter murens fall, men nu när bevisen är alltför starka att vissa gruppers intresse krockar å det grövsta med samhällsnyttan har Björklund blivit mindre ivrig att tala för deras sak .
2015, när insikten om konfliken mellan ekonomers egengynnande och samhället slagit igenom kan ingen längre lyssna på lobbyisterna som förut, och man har återgått till politikens grundtanke, att skapa egna fundament, och då lyssnar man på de fria tänkarna utan egenintresse mer än på särintresset. Men fortfarande handlar politiken mycket om det primitiva maktspelet och därför är det avgörande med status, och att bygga kontaktnätet och att se till att utnyttja kanalerna, media.
ASTRID
Drottningen av Sverige. Den största. Awesome
Vi behöver inte säga mer. She is Sverige.
HOUSE OCH HIPHOP
Finns nåt jävla starkt på den här plattan, något skönt som är våren, en best of nu. Avicii kan vara mäktig på rätt plats,. och Såklart Såklart, jag står fast vid att det är den bästa hiphoplåten genom tiderna. På svenska i alla fall. När ska du lägga ner djandet ronald, aldrig svarar han. Vi vrider på Titanium på max, den genren, den fullständigt överdrivet pompösa genren, euphoriabagen, som när den skuvas ner i lågröst kan bli så är här magisk, jag är helt torsk på vissa av dessa, You Shot me Down, but i want fall, känns som bästa dansgenren genom tiderna. När beatet träffar. När mänskligheten kommer fram, i det fascistiska. Det är alltid upp till dj, om han vill döda med det monotoma, Grundpumpet, vaskandet. Tajming ronald.
DE FEM GRUNDPELARNA
Jag är inne på sammanfattningen. Av mitt liv . Och av min sajt.
Halva mitt liv, och halva min sajt.
Fem saker som dominerat hittills.
- Ironin
En dominat genom alla år, en superstor grej då den slog igenom från 12 års ålder i min generation upp till 30 års ålder, sen avtog det men finns fortfarande där. Ironin är stora kännetecknet för min generation och jag började brottas med fenomenet direkt då det slog igenom i mitten av 80-talet i klassrummet, rasterna, överallt. Den brottningsmatchen tog sen all tid, en gigant i skallen som peakade mellan 15-25. När sen bepreppen myntades på 90-talet kändes ju det uttrycket så klockrent och så mitt i prick man kan komma.
Ska inte bli långrandig, ämnet kräver en b-uppsats, halva mitt liv, men jag blev tidigt ideologisk motståndare till ironin, eftersom den spårade ur nästan direkt och blev ett förlöjligande. Jag kunde bli fly förbannad på ironikerna helt enkelt då i mellanstadiet. Och samtidigt kände man ju att jag också hade en stark ironisk läggning. Den kluvenheten har följt mig alla år. Det är den jag brottats med.
Kort förklaring: sättet att uttrycka ironi som de värsta ironikerna av mina vänner gjorde blev tidigt plumpt, det eviga skrattet, mer åt än med, mer ner än upp. Jag formulerade mitt ironiska manifest då tidigt, och det var självklarheter för mig, hur jag använder min ironi, uppåt, mot makt, mot felaktigheter, och mot mig själv, självironin är mycket bra, värdefull, tillgången. Värmen var det första ordet i manifestet och det andra var meningen, det måste finnas en mening med ironi och ironikerna dödade den, när de ironiserade allt, allt blev liksom löjligt, hela livet kändes på låtsas, förlöjligat. Droppen var när de började ironisera kärleken, de som blev ihop i klassen, pussades. Tror det var därför jag bröt med bästisen, han tog det mycket hårt minns jag, och blev bästis med den nye killen som kom till klassen i fyran, han var inte ett dugg ironisk.
Sen blev det 90-tal och sen ganska snart, 7-8 senare efter min uppgörelse började de dyka upp i media och det var en flodvåg som drev in, på radio och tv, hade ju lite svårt för det. De tre som förkroppsligare allt i Sverige är Schyffert, Lindström, Luuk, men det var ju många, Måns H och Rheborg / Gustavsson var väl lite äldre, mer parodi, mer mening, då i början, gillar den genren och en del var träffsäkert, Haag , det där röstläget , tonen som skar i pallet, NileCity, det sammanhangslösa, som barn som skrattar åt clowner.
Och samtidigt insåg man att vi var tvillingsjälar på nåt sätt. Jag hade det i mig och kände igen mig. Och gillade en del och enda skillnaden: jag höll tillbaka, brottades med den. Har fortfarande lite svårt för Lindström och Luuk när de spårar på, något som stör och fortfarande den känslan att Lindström garvar rått åt allt. Den humorn som dominerade klassrummet på 80talet, humor som utgår von oben utan värme, även om det blivit mer normaliserat idag. Jo, jag skulle vara likadan om jag släppte loss, den tanken har följt mig alla år..... jo jag skulle vara exakt som Luuk, tänker det fortfarande. När han säger "vart är vi på väg?" och spricker av skratt när han säger det... om jag skulle sitta i tv-studio och säga "vart är vi på väg", skulle ha jag inte kunna hålla mig, en ironisk flabbare inombords knackar på.
Det självabsurda, min humor.
Och varför blev vi ironiska? Varför genomsyrande pallet? Berodde på tiden, tidig slutsats, ett slags tidsuppror, föräldrauppror, som allt. Muren föll ju tidigare än 1989. Den föll redan då 85. Inne i oss. Det fanns liksom inget att tro på. Vi upplevde alla tidigare generationers starka övertygelser och drömmar som illusioner, ironi. Farfars generation fick inmurade budord i modersmjölkden, livets religiösa mening hamrades in, och fars generation fick drömmer om ett bättre samhälle inhamrat, det var de de levde för, och de skapade ett bättre samhälle åt oss. Och när vi kom till jorden var allt liksom färdigt. Vi fick inte nåra såna drömmar och budskap inhamrade av våra föräldrar och vad skulle det varit? Vi var tungna att ironisera över allt det där och väldigt tydligt när man såg på teve VAD det var Schyffert tyckte var så roligt och ironiskt.
2. Svenskheten
Förhäxad av Skavlan, Allt för Sverige, Welcome to Swden och Hasselhoffs talkshow. Det är så jävla ballt. Den genren
Nationalkaraktären har varit ett stort tema här på sajten och ett av de största projekten. Hur vi är människor på. Rent allmänt och i relation till andra människor. Kanske det tema som jag tycker är det mest spännande, och det temat som jag vet kommer vara det största resten av livet.
In your face liksom och sätt upp på väggen , att det är väldigt lustfylld grej.... men det finns ju också en sak med detta jag retat mig mest på alla år här i landet. Vi är ju idioter. Vi svenskar. På ett sätt: i vårt förhållande till andra nationaliteter, andra människor från andra länder.
Nu är det Euro Vision och eftersom det är den stora nationtävlingen i världen idag är det nu nationalkaraktären avslöjas. Och vi har ju varit idioter alla år jag levt. Nu tycker jag att vi börjar skärpa oss. Men vi är ju så puckade som man inte tror det är sant. Lite av vår nationaldag, dagen då vi blir mest patriotiska. Och idiotiska....
Det plågar mig, inte det minsta ironisk när jag säger att jag plåååågas dagligen.
Vi är bäst liksom. Ja, det är charmen såklart, att heja. Och om det varit en sån där charmig avslappnad sverige-norge-grej, bäst med distans och ironi hade det varit helt ok, men grejen är att vi verkligen tycker att vi är bäst. Fast vi är sämst. Ibland. Då är det inte ett dugg roligt längre....
Vi är ju sämst i världen på denna psykologiska insikt och det beror på historien och jag har sett i andra länder och den oneurotiska omvärldsmedvetenheten de har, och ja, vi är helt unika. Vi sågar alla andra länder utan minsta humor, och själva är vi kungar i baren all night över runt och denna contest avslöjar karaktären verkligen varje år, och när Ryssland gjorde en parodi på Sverige en gång som de sände, svenska synden och flickorna, då blev vi fullständigt rasande, och helt okej om det inte varit för att svensk tv gjorde en fullständigt brutalt plump video, en schablon på Ryssland något år tidigare, där det var maffiabossar och horor och trafficing i källarlokaler och svensk media tyckte det helt löjligt att ryssarna reagerade och kände sig kränkta och ville tala med ambasadören och väldigt svårt att förstå liksom....
Svenskheten, jag älskar den på många sätt. Det finns så många sätt som vi är människor på som är underbara, och weltklasse, guldstjärna bäst i världen.
Men just i detta med relationen till andra länder, vi uppför oss utvecklingsstört, och man tänker alltid: britterna har rätt som säger att svenskarna är de mest idiotiska folket, vi gör allt för att bevisa de, vi fattar liksom inte att det är viktigt för karaktären och på alla sätt att vara ödmjuk och artig mot andra länder. Det hade varit en helt okej hållning, om det varit en ideologisk inställning till nationer, att man inte ska bry sig och inte vara nationalistiska, visst retar man sig ofta på britternas och jänkarnas överdrivna artighet när de lovebombar andra länder när de är på besök, men det blir ju totalt fel sen när vi själva är extremt känsliga vad omvärlden tycker om oss, vi blir rabiata, kräver att vi hyllas av alla ständigt. Då avslöjas vi som idoioter, alltså : vi FÖRSTÅR inte den här psykologin.
Anledningen varför vi uppför oss utvecklingsstört har Anders L förklarat gång på gång för besökarna från USA i Allt för Sverige. Det har med historien att göra, hur vårt samhälle var organiserat under 1500-talet, det fanns ingen social struktur alls, vi blev tidigt socialt handikappade i husens isolering, vi fick en störd relation till omvärlden.
Den här neurosen är tydlig varje dag på tv, och när man går på stan.
Och den här psykologiska störningen i svenskheten , insikten att vi ständigt bär på en det neurotiska oket i relation till omvärld har gått som en röd tråd genom livet när man studerat människor.
Annars är detta med nationalkaraktären och även skillnader inom landet, göteborgaren vs stockholmaren osv, bara en superkul och ball och lustfylld avdelning.
För mig är nationalcrossovern det häftigaste i media. Jag måste titta. Ja, jag är förhäxad i Welcome to Sweden, Skavlan, Allt för Sverige och Hasselhoffs talkshow. Den enda talkshow jag tittar på.
Och det är svenskheten som är intressant, hur vi är som människor.
Kulturkrockarna, Sverige och Norge motpoler i allt.
Den största krocken är Sverige och USA, vi vurmar för landet over there och samtidigt vet vi att vi är så långt ifrån varandra man kan komma. Och otroligt pinsamt varje gång det kommer en från USA hit, på besök en vecka kan man överleva, men när det blir som killen Welcome och flyttar hit, då är det så pinsamt att man dör. Alla säger samma sak. Svenskar är aliens. Kände en förut.
Vi är aliens .
Totalt omöjligt att se när jänkarvinnare ska träffa familjen sen i slutet, släkten , han har längtat och sen 50 ailiens och så otroligt pinsamt att se.
Mitt bidrag att förbättra vårt usal rykte? Försöker alltid skratta och prata och verkligen hjälpa till de när de stannar på streetan på gatan, ofta är det enda kontakten med svenskheten de får när det är på besök, mötet på gatan.
Fenomenet med skämskudden dyker upp varje dag överallt, även i det stora, vårens två snackisar , Zlatan och Wallström är ett del av fenomenet. Kanske bra att de sa det , men samtidigt verkar vi helt oförstående att andra länder blir sura....
Wallström, kanske bra att hon sa det, men liksom inget konstigt att de känner sig kränkta. När utländska makthavare som Obama och andra besöker Sverige kräver vi att de lovebomar vårt land och om vi blir rabiata om de integör det. Och om de sågar vårt land och sägar att vi bryter mot mänskliga rättigheter som vi ofta gör och säger att vi är medeltida människor, då blir det krigsrubriker och folkstorm.
Zlatanhistorien avslöjade oss verkligen. Zlatan avslöjar oss med allt han gör.
En domaren gjorde ett horribelt misstag och då måste han tåla kritik som alla yrkesgrupper och domare ska inte vara prinsessa på ärten.
Jag tycker Zlatan har all rätt att kritisera och även skälla efteråt, men det var inte det saken gällde. Han sa att Frankrike var ett skitland. Det var därför det blev skandal.
Johanna F förklarade att "det är stor skillnad på Frankrike och Sverige och att fransmännen är mycket mer patriotiska än oss" och man tror man smäller av.... Man dånar. Hon sa det innan avständningsdomen och hon talade om reaktionen från media och folket.
Okej, talade om att ministern hade uttalat sig och det är en stor skillnad mot Sverige och det beror bara på den inhemska kulturens tradition helt enkelt , har inget med patriotism att göra. Olika system. Bara rutinfråga, en ordningskillnad: ministerstyre får ej förekomma här.
Johanna F är mycket medveten om att Sverige är det mest patriotiska landet på kartan när det kommer till den här biten, även om hon bott utomlands länge följer hon svensk media. Alla fotbollsspelare från Brasilien, alla löpardrottningar från Afrika, alla hockeyspelare från Finland och Kanada, alla som gästarbetar här, vi följer deras läpprörelser in i minsta kommatecken, och vi är bossar från 1800-talets nationalromantik och minsta lilla uttryck från deras mun som inte är hyllning till vårt land sågas med fotknölarna....
Den utlänning som idrottar här och inte uttrycker att sverige är världens bästa land hamnar i frysbox, åker ut med huvudet före, åker in i finkan. Det har inte hänt ännu, men den brasse i bajen som säger att Sverige är ett skitland, ja han skulle halshuggas. Offentligt. Av Kungen.
Jag är en samlare.
Av nationalkaraktärer.
Det är min hobby.
Just nu är portugiserna mina favoriter, den mildare varma machomannen, skillnad mot spanjorens fånmachopryl, ett ta gillade jag verkligen den ryska karaktären. Påminner om den finska, det där gravallvarliga sättet att förhålla sig till livet. Eviga pratet i timmar, helt utan humor. Totala motsatsen USA och det är faktiskt en sanning att ryssar har lättare att umgås med svenskar än vad amerikanerna har, och vice versa, den största kulturkrocken på klotet, de sociala superproffen och de mest socialt neurotiska.
- Media
10 år på nätet, givet på förhand att jag skulle undersöka mediet och tycka det var spännande. Ska skriva en bok om internet....
Jag har alltid varit mediot. Radiot, teveiot, tidningsidiot. Beror inte på media i sig kanske, beror på innehåll, intresserad av människor, musik, samhällsfrågor osv.
Och drivkraften att skapa som alltid funnits där.
Jag spelade in kasettband efter kasettband som liten från radion, musik mest men också intervjuer med kändisar, minns att bandet med diLeva var häftigast. Var inte fan av artisten men fan av personligheten. Sen började man spela in videoband, klippa, filma, och hade hela bokhyllan full. över 100 kasseter, över 200 filmer, och musik. Bagen var nytt tvprogram som spelades in varje avsnitt.
4. Skapande och humor
Det var heligt sedan sexårsåldern, mitt första minne av livet, så långt tillbaka man minns, sommarstugan, höll på skapade något utanför , jag visste inte vad, men det var magiskt, heligt, hela min värld kretsade kring det. Det var en massa kvistar och grenar, jag tänkte mig ett hus med rum, och en dag sa farsan: ser för jävligt ut där ute och jag blev helt knäckt.....
Var en massa serier, gjorde tidningar, massa videoband som man klippte, mycket humor och nummer ett all time var Gösta Ekmans sketch.
Kallades väderrapport.
Han skulle presentera vädret på tv och blev sexualneurotiskt, helt plötsligt såg Sverige ut som en snopp.
Han fick panik. Och började rita Sverige som en fyrkant!!
Och plötsligt såg Sverige ut som en fitta.....
Det var nummer ett på humortoppen , all time.
- Oberoende
Om man ska sammanfatta mitt liv finns en sak som slår ut allt annat: självständighetsivern. Den har nästan varit överdriven. Den grejen har liksom varit helt dominant hela tiden, styrt saker och ting. Extra tydligt blir det i relationerna med föräldrarna, särskilt far. Jag hade ju ett enormt behov av att bryta med honom vid 16, precis som han gjorde i den åldern med farfar. Inga gräl och ingen livslång konflikt som de hade, istället stor respekt och kärlek, men kunde inte vistas i närhet. Det var totalt omöjligt. Och han kände exakt samma sak samtidigt, det var faktiskt en vädligt spännande reflektion. Som en fysisk kraft, lag. Och idag och hela livet har jag inte kunnat ha den nära kontakt som några av mina vänner har med sina farsor, detta att ringa en bestämd tid varje lördag. Då skulle min självständighet kvadda. Och det italienska systemet att bo under samma tak kan jag inte ens tänka på.... Att jobba tillsammans funkar korta perioder per år, men när man umgås på annnat sätt får man olust efter en halvtimme och vill därifrån, och att sova i samma hus funkar inte en natt......
Regeln att för mycket kontakt saboterar kontakten har vi lärt av varandra, och telefon: en gång varannan eller var tredje månad, vi är ju väldigt lika personligheter, och har den överrenskommelsen som känns klockren, för att bevara vår fina kontakt nu.
Jag hade många manliga förebilder upp till 25, egentligen vill man tacka men svårt. Självständighetsgrejen, mest sett den som positiv, men senaste halvåret när jag köttat ner mig lite i dåtiden, har jag fått impulsen att vilja tacka mina så kallade manliga förebilder på resan, de som betytt allt, velat tacka lärare, ledare, släkt, Engdahl osv, men visste inte hur och la ner det. Ville tacka eftersom jag kände dåligt samvete. Började tänka att min självständighetsjakt uttryckte sig överdrivet på den tiden, uttryckte sig som otacksamhet, kanske till och med arrogans, vad vet jag. Som att dom gav gav gav, och jag bara....
Tyckte jag hade ganska dålig kontakt med föräldrar fram till för 8-10 år sen, då lossnade allt, blev den kontakt jag alltid velat ha. Vi kom liksom tillbaka till varandra, till det där sköna avslappade naturliga. Som vuxna.
Hade många förebilder och fyra strycken inom musiken och egentligen vill jag inte nämna dom eftersom den kvinnliga halvan av befolkningen rasar när manliga förebilder kommer på tal, ungefär som vi män blir provocerade när kvinnor pratar om deras förebilder, men det är neanderthal och de största inom musiken var schablonerna Thåström, Springsteen och Dylan som många i min generation och en fjärde som jag inte vill nämna vid namn eftersom jag nämnt namnet för många gånger i år. Alla har sin Wagner, kvinnor och män , det är nödvändigt och avslappnat och naturligt, insåg igår att ett manus jag skriver på kan handla om det, fem kvinnor som dykar samma kvinna, idag är Dogge Wagner för många.
De fyra betydde mest på olika sätt thås-sex, frigörelse, uppror, Dylan-tanke, Springsteen-romantik, kärlek.
Och sen när fyllde 20 hade jag ett enormt behov av att bryta med dom, och bryta totalt, inte lyssna, se, läsa, jag sålde av alla böcker och album. Nämnde inte deras namn på 25 år , läste inte deras intervjuer osv. Av ett skäl: min självständighet stod på spel.
Patetisk snacka fadersgrejen, men funkar på exakt samma sätt. Man KAN inte ha för mycket kontakt. I december återupptog jag kontakten med viss tvekan och det blev ett halvår och det kändes bra, som avslappnad återförening. Men för några veckor sen kändes det inte bra längre och ska förklara nedan, min självständighet var hotad och jag måste bryta totalt nu igen.
Samma känsla som med farsan: stor respekt men kan inte finnas i mitt liv, mitt vardagsliv. Kan inte se, läsa, höra, för infuerad.
Alla människor har sin Wagner, naturligt, självklart, inget att göra nån grej av och den här återkontakten kändes bra, helt okej i alla fall, lyssna sig tillbaka en kväll var en resa, men blev sen komplicerat när tanken på att skicka ett mejl växte och när jag gjort det kändes det inte bra som när jag suttit en halvtimme med farsan och enda vägen : bryta bandet. I fortsättningen: stor respekt men går ej ha kontakt. Går ej läsa osv. Under 25 år nämnde jag inte deras nman på nätet och nu är det samma läge igen vad kommer till självständighetsproblematiken.
Jag vet inte om det är taskigt och överdrivet oberoendebehov, men jag kan förklara nedan vad det beror på. Imitationen.
IMITATIONEN , Manliga förebilder och kvinnliga
Min bästa polare på gymnsiet var ett diLevafans. Jag tyckte att det gick för långt. Han började imitera. Då blev det patetiskt. Han imiterade sättet att prata på. Och framförallt skrattet. Det var nästan komiskt, han skrattade på exakt samma sätt. Jag tyckte att han började imitera tankarna också, och då sa jag till honom, men han imiterade inte kläderna, där gick gränsen.....
Skillnaden mellan inspiration och imitation är en avgrund. Jag bröt alla mina manliga förebilder när jag var 20 för att bygga upp det oberoende jag behöver för att fungera som människa och ville inte längre ha de i mitt vardagsrum, och man fick kalla kårar bara vid tanken på imitation. Tyckte jag kommit lite för nära när jag var 19 efter tre konserter med samme man, det var en gräns jag nått. Efter tre konserter skrek självständigheten i mig: the LIMIT nådd. Brytningen helt nödvändig. Återupptog den kontakten, lite försiktigt i december, vilket ledde till 1. började lyssna på gamla kassetband en kväll, 2. ett mejl, 3. och bläddrande i en bok. De tre kontakterna blev för mycket och jälvständigheten i mig skrek: gränsen nådd då. På två sätt: 1. tankeimitationen, kände att tänkandet började styras. Och 2. efter att han bläddrat i en pocketbok en minut och läst en halv sida mot jag hem och kände hur meningsuppbyggnaden påverkades. Så kände jag en vecka. Och därför ville jag inte publicera det jag skrivit och ligger för nära i det språkliga. Kändes på något sätt att det gått över från inspiration till imitation. En olustig känsla. Alltså detta är inget att göra nån stor grej av, alla har sina Wagner och det kändes naturlig och avslappnat att återta kontakt, och nu känns det avslappnat och naturligt att bryta igen. Som det ska vara. Detta att känna att man "tänker lika" och "känner lika" är vårt sätt att växa och förstå världen , orsaken varför förebilder är avgörande. Mänskligt men det hände en annan sak mitt på 90-talet några år efter att jag brutit som känns en smula ... alltförmänskligt. Jag hade glömt bort det, det ploppade upp i huvudet för nån vecka sen, en tjej, de dyker upp ibland, alltid glad, vi klickade direkt, vi var tvillingsjälar i humor, poesi, politik. Hon skrattade alltid. Alltid ett leende. Då som nu känner jag mig helt oskyldig, det var jag som blev förförd och sen gick hon för långt, samma känsla av oskuld, som det i december, det var jag lockades in i det av yttre krafter, det var de som attackerade min självständighet.
En kväll, en krog, gick in av en slump, ett glas, hade ingen aning om att det var hans tjej såklart. Hur skulle jag haft det. Hon sa inte sitt riktiga namn heller. En slump men det var ju helt omöjligt att vi inte skulle träffa på varandra när vi bodde i samma kvarter, vi var ju tvillingsjälar och de träffar alltid på varandra. Några dagar senare fick jag reda på att det var hans tjej som jag kärat mig i och freakade lite, jag vet inte om det var oidipus som krånglade eller va men kände att jag måste bryta. Hade liksom gjort allt för att undvika imitationen, att bryta totalt, och sen den här imitationen: att vara kär i samma tjej. Det var för mycket på nåt sätt. Okej att det är bra "att känna igen sig" men allt har en gräns. Jag tycker jag var tydlig med den brytningen med henne, men det var jag kanske inte. Över ett halvår efter den kvällen vi träffades skrev hon mitt namn i en blaska och en antydning eller dröm , med frågetecken och då... Hon var på. Lite för mkt på. Okej det var inte stor grej det där. Vi träffades bara en kväll, egentligen. Det var bara en fråga hon ställde i tidningen. Men olustigt när kvällstidningsbilaga-fortfarande-i-ropet-blondin förföljde mig halva stadsdelen, inte van , förbannad blängde surt oskyldigt indragande i nåt... Och det var lite absurt , sen i kvarteret, en gång. Skulle bara ut en snabbis. Handla mjölk, smör. Slängde på mig fula gröna gummistövlar. Fast det inte regnat på veckor. Och fast jag inte var på landet på veckor. Tänkte: ingen kommer se mig. Ut från seven eleven kommer en skrattande ...som alltid, i handen har hon ett magazine med en astronaut, hon skrattar smått hysteriskt, vi nära krocka, jag skäms som en hund för mina gummistövlar, får panik, gör en jävla rodellsväng ut bland bilarna . Det var hennes kille som var utklädd till astronaut som hon bar på, beredd lämna jorden, hela den grejen var så otroligt absurd , och man fattade att hon skrattade, en jävla astronaut, en jävla gummistövelkille som skäms för sina gummistövlar, månfararen i handen, och sen kommer de jordiga skitiga..... vad fan skrattade hon åt, astronauten, eller u-svängen mot bilarna, vad fan hände där, vad fan hände där, inte mänskligt för fan.... tänkte man. Händer inte .. Efter en sån grej inser man att man måste bryta med allt... det jordiska, mänskliga
Gummistövlarna blev markeringen, brytningen, jo , hon uppfattade markeringen , att lämna trottoaren.
IMITATÖRER
Inspiratörer finns det gott om, och imitatörer. En artist dök upp då på 90-talet på affischer, en långhårig kille som sa: "skulle vara roligt att bli som den artisten, och ge ut skrivor år efter år". Han programförklarade sitt esteteiska mål med karriären. Imitationen. Fick rysningar genom kroppen och brydde mig inte om den killen och inte hört en låt förutom en svensktoppdänga och tjugo år senare förverkligat det han sa han skulle göra och folk samlas för att se imitationen och finns inget i innehåll, röst, låtuppbyggnad eller texter som påminner men ändå kör han på som om det vore en parodi, något från Kiviks marknad. Oasis beatlesimitaion bleknade. Såg en best of i en butik och läste låttitlarna och... Det måste vara ett skämt. Det måste vara ett skämt. Parnevik. Den äldre. Alla låtar hade hänvisningar till den han imiterade. Och droppen var tredje gången han fladdrade förbi i mitt liv, på teve, hela scenframträdanet var en komisk imitation, kläder, instrument, allt. Folk vill se Parnevik, en imitatör, det var en mycket smart karriärväg men samtidigt är det ju olustigt när man tänker på beroendet, att han måste leva med det dygnet runt. Hur man är funtad då.
Okej, det är lätt att falla in i imitation och man måste vara extremt vaksam på det fenomenet, men svårt fatta såna människors hjärnor. De som inte har självständigheten bultande där uppe. De som inte känner när inspiration gått över i imitation. I tankar och skapande. De är helt annorlunda funtade. Liv utan självständighet. Liv som imitation. Jag fattar inte....
Fredrik och Filipprylen, den jag också sysslat med, där funkar idoldyrkan, en helt annan pryl, men när man gör exakt samma pryl då måste man bryta faderskomplexet senast vid 20. Annars navelsträng hela livet. Mental fixering.
UPPVÄXT
Jag vistades bland röda och blåa, höga och låga, byggarbetare och tankearbetare, jag vistades i ytterligheter, så långt åt båda hållen man kan komma vad gäller det politiska surret, indentiska liv under ytan, jag vistades i väldigt mycket kärlek. Det är kanske sant att om man växer upp i kärlek och problemlöshet, då är man oförberedd på livet....
Var var jag? En del tid på Östermalm på besök hos min andra familj som man nästan kan kalla den. Detta revir. Jag ville bara skriva det här innan jag börjar med Jan Guillou. Och en del i arbetarreviren och en del i artonhundratalet.... Min uppväxt och min släkt är kluven mitt itu och om man ska sätta in det i en sån där skala över klasser utspridd på ett nästan otroligt sätt ut i extremerna, från det rödaste röda av Sverige med rötter i norr där 90 % var vänster, till det blåaste blåa av landet, där 90 % var höger. Och när man fick så mycket reservationslös kärlek på båda håll är det klart att man inte vill ta ställning och säga att man själv tillhör en sida, man har ju fått studera liven och det är exakt samma under ytan, alla männsikors liv, samma faser från dop till begravning, samma svårigheter, utmaningar, processerna parodiskt lika in i minsta detalj och östermalmarna var de som fick de jobbigast sen med det personliga, verkligheten, hemska sjukdomar, barnens brutala situation, livsöden, diagnoser, anorexia, råa skilsmässor på alla håll, mobbning på jobb, allt.
Reviren i sig identiska, samma gemenskap, och man kan dela in människor i revirmänniskor och vi andra....ett neutrum på högervänsterskalan är alltid utesluten när kommer till samhällsdebatt och man får istället se till att utnyttja tillgången där de är tillgångar, fördomsfrihet är ingen tillgång i revir blått och revir rött, hela gemenskapen bygger på en fördom.
Jag umgicks mycket med farfar som liten och han blev idol och influerade mycket. Han var väldigt pratsam och tänkte mycket och pratade om livets mening och han hade bara sett en skitö med några få skitmänniskor i sitt skitliv, som han sa och det stenhåda slitet för överlevnad varje dag var artonhudratalsliv på nästan varje punkt, och raka motsatsen till mitt liv, det andra, så mycket motpol man kan komma till Östermalm till exempel. Hans liv var så jävla starkt. Fick sympati för det. Och den frasen "fattig kom jag till jorden, och fattig ska jag lämna den" som han körde med, lika delar bitterhet och förtröstan, så vill jag också hade det typ, på nåt sätt, leva i det lilla.
Jag hade ju väldigt svårt för den politiska attityden här i åttarummaren i det finaste kvarteret i revir blått, det som var språket på den tiden, mycket trångsynthet, främlingsfientlighet, det som tonats ner idag, det var helt annorlunda förut. Och samtidigt fick jag bara uppleva värme här och älskade ju att vara här med familjen och jag sattes lite på pidestal av respekt och blev behandlad med bomull av kärlek och jag älskade att vistas på båda håll, lika mycket lovebomb, minns resor ensam med de politiskt ytterligheterna ..... Två familjer i norrland, en vinter , en sommar, och man fick anpassa sig, i kontrasterna. Och när jag var med den röda familjen råkade jag köpa Expressen en gång och det blev dålig stämning vid bordet..... han blev superdepp och bara suckade "ja.... man kanske skulle börja köpa expressen...". Det var mycket olämpligt. Man fick bara köpa aftonbladet här. Det var så på den tiden. Jag tänkte mig inte för.
JAN GUILLOU
Vi smet från en fest. På Gärdet. Vi skulle egentligen hem. Åt varsitt håll. Det var en lördag för två år sen. Det var två huvuden fulla av intryck som de är när man besökt en miljö som man aldrig varit i förut, och nu ville vi snacka lite, som man vill när huvudet är fullt av intryck. Bara slank in på ett hak på Östermalm som var rätt öde vid tiotiden, kvartersstuk, några locals, oldies. Det var ett ett sånt samtalssställe utan musik. Nån halvtimme senare exploderade det och det välde in ungdomar och vi hade tydligen hamnat på deras uppvärmningplace, vi blev sittande fram till midnatt och spännande att lyssna på vad dagens östermalmgymnasister hade i sina huvuden.
De var inte lika övertygade som förut i klassköret och mildare i revirtänket och mer omvärld som trängt sig på och mer åt det humanistiska än tidigare och lite mindre gallaspya och det var bara en högljudd kille vid ett bord som gick på, försökte se vad han fick för respons men han fick ingen vidare respons, övriga var tysta vid det bordet. Och allt handlar om gruppdynamik, grupptryck, och hur långt man går i surret beror på responsen, det var som att han fick hålla tillbaka. Det längsta han kom till var "jag köper inte sd rakt av men jag tycker det är väldigt dåligt att sd ska få skit av alla, alla". Kände ett par östermalmare då på den tiden, tjugo år sen, då var det alltid Palme och feministerna de spydde galla över. Sossesverige, det uttrycket. Men det var en sak som överlevt generationen och gått vidare ner i släktträdet. Den mest utmärkande revirmarkeringen av de alla. Guillouhatet.
BAKGRUND
I samband med att essän som hette De svenska rekorden, en kulturhistorisk expose, tillkom i helgen, köpte jag hans senaste bok och jag som tycker 1900-talshistorien är spännande måste ju beta av hans serie, och göra det bakifrån. För att inte falla in i metatänk, författarens.
Man måste ju liksom skriva om honom om man ska skriva om det svenska samhället eftersom han påverkat och varit mediahändelsernas centrum under snart femtio jävla år. Det är en levande legend , den här mannen. Rekordmannen. Han har skrivit otroligt böcker nu, egentligen från min ålder och fram. En jävla energi helt enkelt. En beundransvärd volym nu, man börjar tänka Strindberg.
Först blev Guillou legend i landet som journalist, första halvan av livet, och sen som författare, andra halvan.
Jag vistades en del här i min barndom och kan det här reviret och träffade en äldre släkting från den östermalmsidan för några år sen och då kom Guillou på tal och utrycket blev "den vidriga mannen".
Man tycker att det borde rinna av med tiden, nu när han är så rik på framgångar och pengar och framförallt eftersom han idag också räknas som socialdemkraternas fiende på grund av historien men det lever kvar och han har gjort mycket för att det ska leva kvar. Han vill det. Han har en identitet och han vill inte släppa den.
Samma fenomen som med Palme, klassföräderiet, revirsveket.
Han fick se revirets baksidor som jag inte fick se, skapade revanschismen, motivationen, och han blev vänster men det blev nästan alla i ungdomsgenerationen på den tiden och det var inte det i sig som skapade det enorma Guillouhatet. Han blev rikskändis på 70-talet genom IB-affären som blev en supersnackis, upp i högsta politiska makten, hamnade i fängelse, många kallade honom landsförädare. Men droppen var boken Ondskan.
Det börjar och slutar med skolan. Om man ska analysera Guillohatet och förstå varför kidsen på Karlaplan surrar om honom och ser honom som revirets största fiende.... IB-affären, om det bara varit den grejen hade det inte levt kvar. Visst, han skaffade sig en del fiender här som kanske hängdes ut på ett för grovt sätt, men den grejen slog ju mest mot politiken, sossarna, Palme.
För att bli paria i en större krets krävs att man sårar ett större antal människor djupt på ett personligt plan. Handlar alltid om det. När man får fienden. Att folk får sina personer kränkta. Politiska åsikter i sig är inget problem, hela Sverige består av djup vänskap och samhörighet mellan partifärger och ismer, relationerna, kärlek och släkter, det kan ofta fördjupa, en spänning, jag har haft bästa vänner som varit snudd på politiska extremister vilket jag hatar, men så fort åsikterna hamnar på det personliga blir det infektion.
Allt hat är personligt hat, kan vara vilka bageteller som helst för en utomstående.
Skolhistorien berörde så många, elever, lärare, rektor, de uthängda, de som höll ihop i en krets, en barndomsberättelse om våld och hat som skapade en löpeld av hat i reviret och till slut hatade alla, även de som inte berördes och inte gick på den här skolan. Det gick väldigt fort naturligvis.En liten värld. Uppgörelsen skapade en uppgörelse som kunde knäckt vem som helst men han hade sin värld, statusen där.
STRINDBERGSYNDROMET
Ur privat hat skapades orden landförädare, klassförädare. Hans provokativa utryck, sättet att snacka föraktades, kallades arrogant.
Det är Strindbergsyndromet över Guillou, metoden att gå i stenhård polemik med människor har sitt pris, och ju fler strider man går segrande ur, desto fler ovänner får man. Guillou har vunnit för många strider för sitt eget bästa. Med Strindbergsyndromet menas att en bild av en person som mäktiga i samhället skapar aldrig går ur ett land, aldrig går ur ett folk. Det är ärftligt. Följer med generation efter generation.
Bilden av Strindberg som skitstövel har gått som en vandringssägen genom generationerna, och han avbildas än idag över 100 år efter sin död med psykopatblick och rök ur öronen.
Handlar om modersmjölk och Guillohatet kommer också följa landet som en vandringssägen genom hundra år och jag skrev en essä nyligen som aldrig publicerades vars grundbudskap var att vi måste släppa det där barnsliga och bli vuxna människor. Strindberg kallas kontroverisell idag, det är epitetet som dominerar. Programledaren för Vem vet Mest sa: fortfarande kontroversiell.
Strindberg var en otroligt folkkär författare, alla läste honom på den tiden, hans prosa, och samtidigt är han i omvärlden känd för en helt annan sak. Som dramatiker. Han räknas som en av de största, vår enda superstar globalt i litteraturhistorien, den ende som omnämns i historieböckerna världen över. Astrid den andra superstjärnan, hon mämns också nu när barnlitteraturen rankats upp där den hör hemma.
Det är självklart så vi ska minnas honom idag, med värme och stolthet.
Jag har väldigt svårt att se vad är kontroversiellt med honom idag, politiskt pratade han om ungefär som Kinberg-Batra pratar idag, utmanande på sin tid men inte idag, ingen extremist direkt, inga fascistoida tendenser, ingen Marx heller. Handlade väl om rösträtt och jämlikhet och arbetarklassens rättigheter om jag minns rätt. Det enda kontroversiella med Strindberg idag är de personliga striderna, han kritiserade makten. Det borde inte vara nåt som vi idag inte ska bry oss om. Ordgräl, maktstrid. Han kritiserade Heidenstam och Kungen , två av de mäktigaste i landet, och i sak är det inget att säga om idag, det var för mycket nepotism på den tiden, gynnande av polare som inte alls finns lika mycket av idag, i alla fall inte i svenska akademien. De är mycket noga idag med att inte gynna polare där, och bästa sättet att få Nobelpris idag är att göra tvärtom, att inte vara privat kompis med någon, det var därför Tranströmer fick priset.
Strindberg kunde valt den enkla vägen för personlig vinning skull, valt att smöra med kulturfolket och då hade han fått alla nobelpris i världen, men vi ska tacka honom idag att han inte gjorde det. Då hade inte nepotismgrejen försvunnit.
JAG OCH JAN
Jag är livrädd att börja skriva om personer, när man väl börjat med en person kan det hålla på ett halvår och med Guillou kan man hålla på hur länge som helst, finns så många infallsvinklar att det inte är klokt......
Idag skriver han böcker och deltar i samhällsdebatt på aftonbladet.se. Jag har missat de grejerna nästan helt. Känner att jag borde ta tag i det, kanske förändra min bild, som hela svenska folket kanske borde. Han har motståndare överallt, i socialdemokratin, den ekonomiska överklassen, och i kulureliten. Och den stora och mest svårbegripliga motståndare: Expressen som hatar honom högt och rent. Jag har alltid haft kluven bild, och har litegrann fortfarande även om jag blivit mer positiv senaste åren.
Jag kom in i Guillou på 80-talet, och då var han programledare på tv och sen spionromanförfattare. Och löpsedelssnubbe som Sveriges sexigaste man. En dåtidens Persbrant, Måns. Så var han väldigt länge för mig, kanske ända till jag läste hans självbiografi för ett par år sen, även om jag förknippade honom med IB-affären också, en väldligt stor sak i svensk historia. Jag föll inte pladask då, för programledaren, spionnissen men samtidigt kluven och jag var samhällsintresserad och tyckte han var spännande som fenomen, och beundrade hans åsikter ganska ofta i de små frågorna. Det var mycket rättsfrågor han grottade i. Han hade ett sanningspatos. Det gillade jag och han hade ofta rätt i rättsfallen.
Gillade honom på ett sätt och på ett annat sätt var jag skeptisk, tyckte inte han var särskilt bra som programledare helt enkelt. Det skulle vara så smarta frågor som inte kändes så smarta som han själv tyckte. Lite knöligt. Och min historielärare/svensklärare påverkade nog en del, vad gäller böckerna. Han var en man som läste hela tiden, kultursidor och böcker, han visste precis allt om historien också, så mycket vänster man kan bli och gick i arbetarkläder, och samtidigt kultursnobb, gick på dramaten och operan varje vecka och sa att röster förstörde musik, och bara klassiskt som gällde.
Han sa att Guillous böcker var spekulativt skräp.
BÖCKERNA
Guillou skrev i självbiografin att det var en stor motgång för honom att bli sparkad från tv, han var programledare många år på 80-talet och han hade sett sig själv som tv-makare resten av yrkeslivet. Det som förvånade mest i boken. Jag tyckte ju inte han var särskilt bra som programledare. Och tänkt i efterhand att det var ett lite löjligt mellanspel i hans yrkesliv, något som han skulle ranka ner, kanske skämmas för. Han hade ingen aning vad han skulle göra sen. Ett stort tomrum. Tror det var då han sökte jobb på Expressen med de hatade honom då pga av nån grej på 70-talet, så fick inget jobb. Men fick på aftonbladet sen. Nån i kompisgänget föreslog att han skulle skriva spionroman.
Rest is history. Han blev författare resten av livet. Och den störste vi haft vad gäller försäljning i landet. Den mest läste.
Slog mig att jag bara läst tre av hans böcker.
Han hade alltså blivit någon slags deckarkung när jag gick på gymnasiet och han hade skrivit Ondskan på 70-talet och den hade sågats i Sverige som våldspornografi och hyllats i Frankrike och jag försökte med den där deckarkungen då med fick ingen inspiration alls av språket och gick inte. Kanske influerad av svenskläraren, som menade att han saknade sensibilitet, han skrev som en journalist, allt var spekulation.
Orsaken varför Ondskan och hans böcker inte gillades av kritikerna var att han redan var kändis, han var redan etablerad i ett annat fack, och man kan inte byta fack. Man får en stämpel, och Guillou hade stämpeln skjutjärnsjournalist på sig.
Det var hårdkokt och saknade all konstnärlighet därmed, det var det jag kände när jag försökte med spiongrejen, kändes trubbigt. Och sen kom medeltidsutflykten och jag fattade inget av medeltidshysterin som rådde då och hoppade allt.
Nu får han räknas som skönlitterär författare även om han verkar i egen genre, efter senaste projektet och medeltidstrippen, och jag har också ändrat uppfattning även om jag inte läst det där. De tre böckerna jag läste för några år sen, de var ju bra allihop. Och det där som man kände förut, den trubbiga stilen och att det inte fanns nytt genialiskt alls i språket, kanske levde kvar en aning men inget som störde att man la ner, tvärtom passade stilen ämnet. Ondskan tyckte jag var en bra bok, snyggt komponerad, och en stark och viktig skildring av den gamla svenska skolans baksida.
De övriga två var också bra, där passade ju stilen klockrent. Den om häxprocesserna var journalistisk till naturen, historiskt reportage, man knockades inte av någon genialitet men bra rejäl bok, snyggt upplägg när han kopplade ihop till moderna häxprosser, rötor i nutid. Man kände efteråt, den här boken var ju väldigt viktig. Den sa något angeläget om vår tid, rättsrötornas tid.
Det som förändrade synen på honom mest var kanske självbiografin, och det beståendet efteråt var intrycket hur rätt han haft i så jävligt många strider han varit inblandad i . Han har vunnit de stora striderna när man blickar tillbaka, och enda skälet: han är sanningsdyrkare och utgår alltid från sanningen. Han har liksom den moralen som utgångspunkt, sanningsmoralen.
På ett annat sätt är han och jag också väldigt lika, vi utgår från sak, alltid, det är saken som får oss att gå till tangentbordet, och stilen kommer i andra hand. Man känner, skit samma hur det uttrycks, bara åsikten kommer ut. Motpolen är stilisterna som dominerat svenska krönikeforumet under 2000-talet, de uttrycker sig väldligt snyggt men skiter i saken, skriver ofta om totalt oviktiga saker, men gör det jävligt snyggt.
Tänkte skriva en krönika om de här stilsäkra proffsen, stilisterna, Skugge, Croneman osv osv, alla som har facinerande språk, de som skriver om små saker och husdjur och blöjor och när de skriver om större saker ofta totalt skruvade åsikter och skiter i sanning, och länken i spaningen var hela landet, politikerna, media, rättsväsende och tanken att hela Sverige består av stilister, det viktiga är inte vad man säger utan hur man säger det.
SJÄLVBIOGRAFIN och DE FEM PERSONERNA GUILLOU
Insikten om sin egen odödlighet i sättet att säga det på har stört, retat, en aning, självklart, och jag var alltså mer intresserad av samhällsmannen, än av författaren, om man ska sammanfatta det hela, kanske en stilfråga, eller en ren formsak....
Skriver man mycket utvecklar man en egen stil som fungerar, även om man utgår från saken, som Jan Guillou. Han har hittat en egen stil och egen genre och även om jag inte utforskat det helt måste man säga att hans författarskap är stort och viktigt. Det finns fem stora olika bilder av den här personen och idag är författaren nummer ett i rank, klart man är odödlig i ett land om man är den mest läste genom alla tider men det måste ju Astrid vara kom jag på nu....
Och han har utgått från sanning när han beskrivit ungdomen, svenska nationens födelse (medeltidsresan), spionresan ska också skildra ett Sverige sägs det och nu senast 1900-talets historia. Jag är fortfarande kluven till skribenten på personligt plan, alltid tyckt att det varit småtrist att läsa helt enkelt, och hela personens uttryck. Kunde inte känna nåt när jag läste hans krönikor i ab tex, men nu när jag nu ska ska läsa honom, bara att hoppas att jag kommit över mina problem med språket, att stilen inte skymmer verket....
När jag läste självbiografin hade jag inga problem alls med någon trubbig trist stil, passade ju ämnet, och ämnet var ju hyperintressant och kunde till och med tycka att stilen hade lite humor, bl a tack vare självdistans.
Det är smart att skriva självbiografi, man får alltid sympati för den som skriver, man får sympati för det livet. Författaren har all makt att ge den bild han vill ge.
Och Guillous självbiografi var extremt smart upplagt, började med väldigt stor dos självkritik, han började med att såga sig själv, och det är ett klockrent upplägg, självdistans skapar sympati och gör att man tar åt sig resten, skänker trovärdighet. Det var hans första författarförsök han sågade.
En sak jag inte visste var att han var så otroligt politiskt aktiv i vänsterrörelsen, nästan som en ledare i Sverige, varje dag många år på 70-talet, varje jävla kväll gick han dit och jobbade efter det andra jobbet, alltid demonstrationer, debatter. Han lyfter fram kriget, Vietnam, och Palestina -Israel, det var det allt handlade om då, alla debatter, det var ju så, men kanske betonar han det ännu mer idag och förminskar andra saker, men de här två sakerna finns det ju idag inget att kritisera att man engagerade sig i, och alla debatter med Ahlmark ... Idag känns det lite som han vann den duellen, bland annat beroende på att Ahlmark försvunnit, han förlorade i alla fall inte i historiens sken. Det är historien som avgör och om Israel hade varit sönderbombat i aska idag hade han förlorat......
Politiska åsikter, ibland tycker man det tar udden av annat och han är ju legend som författare, och som journalist, framförallt. De två personerna Guillou dominerar idag.
Det mesta som journalist kretsar kring IB och några andra affärer, men sanslöst så många avlöjande inom alla områden han jobbat på, han började ju med det på 60-talet, olika teman varje vecka, flera avslöjande i veckan, stort och smått, mest smått då, på sensationsbladet FibAktuellt.
Tvåa i rank över Guilloupersoner efter Författaren, lite Josefsson, svensk Wallraff.
IB .....det kräver en egen uppsats... han ses ju inte som förlorare idag i alla fall, han kritiserar sig själv kring upplägget, de borde inte publicerat namn och bild, och ja, det känns ju onödigt. Historien med Expressen och spionen, den senaste skandalen, det är också en egen uppsats som jag vill skriva om.
Bestående intrycket alltså att han haft sanningen på sin sida i så många strider och självklart extremt bra att avslöja pennalismen i skolan, det var en viktig livsgärning som åtminstone 99 % av svenska folket, de som inte känner sig uthängda, idag ger honom guldsjärna för. En skamfläck i samhället. Som han bidrog att ta bort.
Den bilden av honom rankas trea , den psykologiska bilden . Bilden av den slagne som sökte revansch hela livet.
Apropå taktiskt upplägg i alla dueller: nu senast blev han påhoppad angående svenska nazismen, och även om hans skolresultat, han kollade upp sanningen och gick till våldamt motangrepp, och sen i morgonsoffan satt en kille och sa att han fått sparken från plugget, och då tog han fram slutbetyget och vann den duellen. Detta att läsa på och ta reda på sanningen, och veta att man ha rätt innan man går in våldsamma strider, det är en bra metod. Som alla borde lära sig. På alla områden, inte minst media, politiker, jurister, att ha sanningen som rättesnöre, den där Lambertz har nåt annat och många har nåt annat och då är man dömd till evig förlorare......
Den fjärde bilden är en politisk bild av honom. Som vänster. Och samtidigt kanske den person i landet som gjort Palme och socialdemokratin mest skada!
Det var också en sak kopplad till det politiska som var mest fundersam kring i självbiografin, vinklingen, sanningshalten. Sovjetföraktet gick som en röd tråd genom boken. Han gjorde stor sak av hur negativ han alltid varit när det kommer till Sovjet. Jag kände direkt: en medveten och lite överdriven vinkling. Det var ju så med vänstervågen i Sverige i världen, mycket var rätt och bra i efterhand, men den stora grejen som smutsar ner mycket är kopplingen till Sovjet, och övriga diktaturer. Den grejen samt terrorn, extremismen. Och när Guillou blickar tillbaka på sitt liv , hur det ska framställas, vet han hur stort detta är. Deta som kan anmärkas, feltolkas, hans deltagande i vänsterörelsen, och deras koppling till kommunismen, Idag och i framtiden rankas kommunism som det mest omänskliga av samhällsystem, med facit av mördandet. Jag är sketisk till om han verkligen tog sånt avstånd som det verkar i boken, känns som efterhandskonstruktion. Det fanns ju hela spektrakt, de som kände sympati för Sovjet, och de som hyllade, och alltid svartvitt tänk i ungdomen och många av de här ungdomarna resonerade att USA var huvudmotståndare, och Sovjet, ja inte bra , men alternativet ideologiskt ännu värre.
Men oavsett vinklingen i boken har jag stor respekt för hans relation till diktaturer och Sovjet. Mycket viktigt att vara så hård idag, ja det är det viktigaste just nu och heder åt honom. Jag minns att han redan på 80-talet sågade Sovjet i radion. Han reagerade direkt när avslöjandena om Gulag och avrättningar nådde väst på 70-talet sa han, och sa att alla borde gjort avbön direkt då, och han sågade alla som inte gjort avbön idag. Och det var 80-tal och fortfarande 2015 har inte alla gjort upp.
I boken framkom att han var en rumlare i ungdom, kanske hela livet, mycket vin har det blivit och stamgäst på krogen hela livet hur han nu hann med det och den bilden (kvinnokarlen osv) passar inte in i allt.
Den femte bilden var den jag växte upp med, programledaren och Sveriges sexigaste man, och den bilden är helt bortglömd idag....
.
MORALISM OCH PORR
Inne på sammanfattning.
Blev strul, det mesta man plitat ner har hamnat i papperskorgfilen. Sammanfattningen, som blooper, eller sveriges värsta bilförare, kört fast, kommer inte loss.
Man kan fråga sig varför. Inte direkt några kontroversiella prylar.
Publicerade två igår, inte svårt fatta varför man inte ville ge ut dom.... Dumt hålla på, lägga värderingar på saker och ting, popartister, alla miljoner som gillar Ledin blir ju sårade. Bara för att jag skriver att jag inte föll för honom. Och alla som älskar casino blir sårade. Bara för att jag inte älskar. Och jag kan inte veta om jag älskar, har aldrig varit där.
Känns moralism, glädjedöderi.
Med moralism finns ju en grundregel som alla vet: timing. Svår grej, ibland rätt, ofta fel, plats och tid, mage och fingertoppar, och moralism är ju nödvändig ibland, med barn, och dålig och direkt fel i vissa sammanhang, med vuxna.
Gäller alla de ämnena, alkohol, tobak, spel, word of warcraft... och kändes nog lite fel, det där. I tajming.
Känns ofta fel. Moralism.
Som alla ismer...
Särskilt när nån annan flumish står för det, och särskilt när man självish känner sig som måltavlaish.... Då är ju moralkakanish ofta irritationish, höll på med de grejerna ett kort tag på nätet, world of warcraftgrejen, och alkohol, och som med Benny Haag och alkohol, han har ju rätt i allt han säger, det där med samhällsproblem, och att det borde nämnas mer i våldsbrotten, de som bara beror på extremfylla, men moralismen provocerar ofta, att nån ska bestämma andras liv liksom, och när man börjar tänka på sig själv, jag vill ha mina två öl en gång i månaden, kan väl inte vara så stor grej, behöver lite självförtroendeboost en gång i månaden och de goda tankarna om sig själv lever man på en månad, och nu har det gått över en månad och har bara mediokra tankar om mig själv.........
Och politiken. Sammanfattningen. Blev väldigt struligt med de där tre infekterade grejerna. Som saboterar allt annat. Invandring, genus, betyg, det är bara att hoppa dom men då känns det väldigt konstigt, man duckar, tar ej debatt. De två sista kan man hoppa men fattar inte hur man ska kunna hoppa invandringen, och fattar inte HUR man ska ta den debatten. Hur man än skriver blir det ju fel.
En vecka med det i september, tyckte man formulerade sig balanserat och kärleksfullt och på enda sättet man kan formulera sig, och ändå kändes det inte hundra efteråt, kändes lite smolk bland allt annat, och nu ska man ner i den skiten igen. Huva.
Det där "kan inte skriva om, och blir fel hur man än gör", efter det där om laster insåg jag att spel är en av två saker som man inte KAN skriva om i en debattgenren. Går ej ha åsikt.
Finns en annan sak, som är ännu värre.
Porr.
Det är det enda jag aldrig skrivit om, och aldrig kommer skriva om. Enda man inte KAN skriva om. Jag förstår helt enkelt inte hur man ska skriva utan att reta upp, verkligen sån sak provocerar känslolivet vad man än skriver, insåg man när det gavs ut en debattbok på 90-talet. Det var 6 personer för, 6 personer mot, och de 6 som var positiva menade att det var meningen med livet och de 6 som var negativa menade att det var jordens undergång. Vad skulle man skriva, om man skulle skriva? Nu började man fundera på det också... Det enda man kommer på nu, att det är yrket som lämnat flest trasiga själar efter sig, bland de yrkesverksamma. Ett statistiskt faktum. Ingen åsikt. Fakta. Högst självmordsfrekvens. (självklar orsak, vilket annat jobb, som ett endagsjobb på en timme framförallt, får större konsekvenser för resten av livet, i det offentliga, samhället, mest negativa, möjligen prostituerad, men lever inte kvar på samma sätt, kan man smyga mer med, som endagsjobb i alla fall..). Måste vara det jobb som har mest negativa effekter på psykiska hälsan, gissar på 50 % av alla upplever det och framförallt de många idag som deltar av ekonomiskt tvång eller bara övertalning och jaaaaa.. vet att det finns andra också, de som var dömda till tragiskt skitliv, och fick lyxliv. Som nog ofta blir tragiska lyxliv.... Och även många som är extremexibitionister hela livet, en läggning av många läggningar, som bara får kick av tanken hela livet. Finns väl nåt som heter homemadegenre för exibitionister har jag hört talas om. Jo visst finns alla varianter i det yrket som i alla yrken men ändå yrket där flest farit illa. Nej , det är soldaterna i krig, i Poltava, och i Syrien, ett tema jag var inne på i höstas tack vare Peter E, hur krigen påverkade den psykiska hälsan på den tiden, de hade inget val männen, de fick en inkallelse och sen var det kört för pysket, oavsett, några hoppade av, vägrade och de fick leva i skogen som rövare och lika illa. Thåström var med i porrfilm i ungdomen, och hade nog ingen påverkan på psyket, eller så var det därför han blev punkare och inte schlagersångare, och därför han skrev fan fan fan.....
Kanske inget tema att skämta om. Nu har man skrivit om det också. Några rader. Och rört upp känslorna på hela svenska folket. Nu har jag skrivit om allt under min tid på nätet.
Topplistan hopplösa teman (gäller både sajt och middagsbord, alla samtal )
1 porr
2 spel
3 invandring
4 genus
5 tobak / alkohol / godis / läsk / chips / kaffe