julkalender
Göran Lambertz Julkalender, en parodi
Del7:
Del6:
QUICK FIX
Idag på lunchen har vi åter debatterat den sjätte filmen om Jönssonligan och den ständiga frågan om Sickans mentala tillstånd och om han är psykiskt sjuk på riktigt eller om han spelar sjuk för att uppnå sina syften.
Jag känner igen mig till hundra procent i Charles Ingvar.
Sverige har gått på en blåsning. Jag ska ta det pedagogiskt från början för alla okunniga: Sickan är ett geni. Han planerar en kupp. Ibland går de bra, ibland skiter det sig. När planerna spricker kan han bryta ihop och "gå i barndom" som kumpanerna brukar säga. Då beter han sig som ett litet barn och börjar leka med skor. I den sjätte filmen får man veta att Sickan har övergått till detta stadium permanent under sin tid i fängelset och kommer troligen aldrig att bli sig själv igen. Det är en blåsning som hela Sverige gått på.
Det är fullständigt osannolikt att Sickan gått in i detta tillstånd permanent och som bevisning kan jag använda mig själv och samtliga medarbetare inom Högsta Domstolen. Allt handlar bara om att välja rätt terapeut. Fråga Sven Å....
Jag vet av egen erfarenhet att dylika tillstånd aldrig är permanenta. Terapin som Sickan genomgår är ingen quick fix. Fråga Sven Å. Det kommer ta år och det måste ta år men snart får vi uppleva den verklige Göran igen. Imorgondagens lucka i Julkalendern ska jag med hjälp av landets största experter på Säter förklara fakta i frågan för alla er okunniga.
Del5: SERIEMÖRDAREN SOM FÖRSVANN, SERIEFIGUREN, POJKDRÖMMEN
OCH HYLLINGEN TILL GIGANTEN
Jag minns det första mötet. En ganska enkel lobby på ett hotel i Oslo. Det var en söndag i mitten av juli. Ett lagom stort sällskap som väntade. En vacker sommarklänning hängde över den tomma stolen. På det runda bordet serverades saft och bullar. Det kändes med en gång som att komma hem.
Jag drack det svarta kaffet snabbt i morse och åt ägget i två tuggor; Skype kl 06.10; videokonferensen med den dagliga statusuppdateringen. Det är en rutinkontroll. Morgonpasset fungerar som en trygghet. Det är en säkerhetsåtgärd för att veta att alla mår bra.
Vi träffas inte lika ofta nuförtiden, så som det var förut, men en gång i månaden sammanstrålar vi på våra smultronställen på Kreta, i Skottland och Thailand och det är allt som behövs för att vi alla ska känna den tajta gruppens odödliga kraft som jag med stor tacksamhet blivit en del av.
All tid på morgonmötet går åt till att hitta den vassaste kommentaren om Leif GW Persson, den mest träffsäkra djurliknelsen, och vi försöker alltid överträffa oss själva. Om någon blivit påhoppad i media och är lessen stöttar vi denne, och sedan planerar vi ett kollektivt motangrepp.
Familjekänslan är stark. Jag kände den direkt där i Oslo. Hur skapades dessa blodsband?
I en seriemördare. En pojkdröm. Det gemensamma intresset som ofta föds hos tonåringar och som hos många lever kvar hela livet. Intresset för mord och en mördares psyke och allting som till hör till mördarens liv före och efter mordet var gruppens grogrund och som genom en vacker slump och lyckliga tillfälligheter kunde utvecklas ända fram till en seriemördare och spänningen som alla kände var samma som pojkar känner i seriefigurer och Steven King och de fick utlopp i gruppens inre dynamik av olika kompetenser och det var känslan av en gemensam skapelse där ingen var utan delaktighet och alla utan skuld som öppnade dessa dörrar till mystik och barndom och spänningen vid varje vallning var storslagen och varje minut av dygnet kretsade kring likdelar och offerriter och mordfall mordfall mordfall och nya nya nya hela tiden och det tog aldrig slut och spänningen ökade för varje nytt fall och detta att själv vara med och skapa en seriemördare är egentligen så överväldigande att det inte går att beskriva. Gå i barndom. Vallningen. Det var grädden på moset dessa år. Vara på plats. Mitt i döden. Mitt i livet när döden pågår år efter år efter år. Familjebanden skapades. Psykologiskt är det idag en självklarhet att det var närheten till döden varje dag som gjorde vänskapen så djup och vänskapsbanden så orubbligt starka. Döden var extremt nära den här tiden har Claes berättat och det var så seriemördaren växte fram i våra huvuden. Och samtidigt så distanserat. Överdrivet. Bisarrt. Det var teater från början till slut och det var därför det lustfyllda i det grotesta bevarades och att det gick att uthärda så många år. Rättegången. Det var mest en formalitet till slut. Deckaren var färdigskriven och domslutet en fin recension. Jag kom in i bilden ganska sent men blev överlycklig att finna en grupp av likasinnade som också delade intresset för seriemördare och sedan gick några år och plötsligt började anhöriga och människor utifrån ifrågasätta och media började gräva och till slut bestal de oss på vår seriemördare som vi tänkt leva på resten av livet och där försvann de oskrivna böckerna och föreläsningarna och när media och GW Persson och domstolar beslagtog seriemördaren, beslagtog de vår pojkdröm. Vår barndom. Raseriet vi känner idag är tomhet, sorg och saknad. Jag kände det direkt där i Oslo. Gruppkänslan. Familjebanden. Saft och bullar är en symbol för att gå i barndom. Den vackra klänningen över den tomma stolen är en mor vi aldrig haft. Familjekänslan är självklar. Ögonen berättar om någon är i nöd. Räcker med ett ansiktsuttryck, för att se om någon behöver hjälp. Den livslånga vänskapen har till slut inga ord.
Jag längtar till festen i morrn. Den stora bredden i de olika kompetenserna gör att man omedelbart känner att man tillhör en svensk elit.
Claes, det politiska patoset, Christer, den aristokratiska intelligensen, Gubb-Stig med sina kvickheter, Seppos formidabla briljans och yrkesskicklighet, Sven Å´s enastående psykologiska insikt.
Alla har sina roller och sitt uppdrag i alla slutna sekter men jag upptäckte redan vid första mötet i Oslo att en har en särställning. Giganten, titanen.
Den andlige ledaren i gruppen.
Han förflyttade sig nästan osynligt mellan oss andra.
Han ägde en auktoritet som krävdes för att röra sig på det sättet.
Han hade svar på de frågor barn kräver.
Han hade rätt bakgrund i det militära och det visste alla.
Den här tog ingen skit.
Detta var någon som bara sysslade med det han själv upplevt.
Han utstrålade erfarenhet.
När han ställde frågor visste man att han själv hade blivit utfrågad.
När han gav order visste man att han själv åtlytt andras order.
När samtalen handlade om döden stod det klart att han själv hade upplevt döden nära och många gånger och att döden snart skulle korsa hans väg igen.
Det var så jag lärde känna Sampo.
Del4: MÄSTARNA: RUST, SAMPO OCH SEPPO
En trevlig afton igår med en gammal fin vän, en förlorad vän och en ny vän. Kontakter knöts och bröts. Den trevliga aftonen började med en spagettiwestern och slutade med en whiskey.
Claes Borgström är den mor jag aldrig haft.
Ja, den bästa kvällen på länge och på fredag ska det bli ännu bättre , adventsfesten, julbordet. Vilka givande samtal. Vilka intellektuella människor. Den sista timmen handlade allt om Sture Bergwalls vinthund och Sampo.
Jag vaknade full av energi och redo för ännu en givande arbetsdag i rättvisans tjänst. Jag har en position i samhället. Jag känner ett ansvar. Jag vet att Sverige som land och demokrati vilar på rättstatens starka kompetens som blivit symbol för i media. Därför älskar jag mitt jobb. Därför är min arbetstid dyrbar. Och därför ser till att utnyttja arbetstiden "pragmatiskt och konstruktivt under intellektualismens fana" så som det också framgått i media senaste åren. Så vill jag bli ihågkommen.
Arbetsdagen. Jag vet vad jag behöver för att komma igång. Energin. De här ovärdeliga mobilsamtalen kl 07.10 med van der Kwast varje morgon. Hans skämtsamma reseledarmonologer. Wow. Som en skön frisk havsbris under en strandpromenad på Mykonos. Rätt spår. Rätt tankar. Rätt energi.
Dagens projekt: möte med Seppo och Gubb-Stig, inhandla julklappar till festen, utveckla projektet Hundskola till Sampos ära, lösa Palmemordet.
Julklapparna till julbordet, som traditionen bjuder, check. Souvernir Gamla Stan på Västerlånggatan.
En smidad grekisk åsna tillverkad på Taiwan.
Hundar av glas. En dvd.
Jönssonligan och stjärnkuppen. Check, check, check...
Till min bästa vänner, och Claes och Gubb-Stig delar passionen för hundar och Rust, Wall -Enbergs jycke, och man måste förstå den passionen för att förstå när och hur vi föll för Sampo. Sampo, den store. Som Gubb-Stig kallar honom. Sampo, legenden. För mig var det kärlek vid första ögonkastet. Det sa klick. Vi dog en stund i varandras armar där på Fårö den soliga söndagen. Vallningen. Knall och fall. Fast och fången. Arbetsdagen. Den handlar om detta viktiga projekt. Att göra något stort för Sampo. En skola i hans anda. Projektet med högsta prioritet på HD. Det är viktigt. Nu när han lagt av. Det är nödvändigt för rättsstaten Sverige att det kommer fram efterföljare och Seppo ska bearbeta media och Gubb-Stig ska bearbeta polisen och jag tar hand om Högsta Domstolen. Samposkolan är namnet. (obs: För att höja superhjältestatusen bör namnet stavas med Z...)
Som Gubb-Stig skrev i ett klarsynt och viktigt debattinlägg om polisarbete på Newsmill redan 2012:
" I dessa enkla tester har John Sjöberg och hans hund Zampo på ett övertygande sätt visat hundens förmåga att eftersöka och markera som i detta fall lämningar efter 2000 år gamla begravningsplatser. --- Zampos omtalade förmåga att återfinna dylika platser (tillfälliga förvaringsplatser och platser för placering av brända kvarlevor) bör studeras i detalj och en ny hund bör skolas i Zampos anda, främst till gagn för polisarbetet i allmänhet. Därtill bör andra metoder som fosfatanalys etc integreras i polisverksamheten"
Del3: BRAGDGULDET OCH DEN STORA BLÅSNINGEN!
Idag är det tisdag och full aktivitet på Högsta Domstolen. Två viktiga saker denna vecka: Bragdguldet ska delas ut idag och på fredag ska Idolguldet delas ut....
Båda riskerar bli rättsskandaler.
Kevin ska inte vara i final och hela Sverige har gått på en blåsning. Kevinhysterin började på en blogg som heter Med Fötterna på jorden, och fortsatte sedan hela hösten på aftonbladet. Aftonbladet och Fötterna är de två skyldiga bakom skandalen.
Text-tv skriver att Johan Olsson är favorit till bragdguldet. De låter 19-åriga oddssättare på ett företag på Malta styra journalistiken. Eller tittaromröstningar på svts Vinterstudionsajt. Bragdjuryn är oportuna och låter media välja och är livrädda att folk ska tycka att de valt fel och därför väljer de alltid den som text-tv skriver är favorit dagen innan.
Johan Olsson är en förträfflig människa och en stor idrottsman men han ska inte ha bragdguldet igen. Han fick det för tre år sen. Efter Vancover.
Sedan 1980 har tolv vintersportare fått priset och det är lite märkligt att längdskidåkning alltid har företräde och Wassberg, Gunde, Torgny, Billan, Elofsson; ett VM-guld i längdskidor betyder per automatik bragdguld och värderas högre än VM-guld inom andra sporter.
Blir en smula komisk, denna snedfördelning av idrotter, när man vet att fotbollsspelare fått priset en enda gång på snart 50 år.... Och fem gånger fler sysslar med fotboll i Sverige och den idrotten är också större internationellt.
Utmanarna i år är Stensson och Aregawi. När Zlatan knockades ut ur VM knockade han samtidigt ut sig själv från bragdguld, Jerringpris och nominering till Ballon dOr. Zlatan lär aldrig få Bragdguldet, nu när Brolin är invald i juryn....
Eller är Zlatans smartness trumfkort igen och börjar smöra för 94orna 2014...?
Självklart ska Stensson ha priset i år. Annars är det något snett. Med omvärldsperspektivet. Annars lär aldrig någon herrgolfare få priset. Ja ...detta med längdskidor och omvärldsperspektiv....
Vinterstudion är svts flaggskepp med enorma tittarsiffror alla helger fyra månader varje år och har lika stor betydelse för kanalen som Mello (som numera är ett halvårsevenemang). Vintersporterna är stor underhållning. Liknar Mello på så sätt. Lätt att förstå hysterin. Jag älskar vinterstudion. Vintersporterna är de bästa tv-sporterna, i särklass. Spänning varje lopp och golf pågår 4 timmar och vintersportloppen pågår 45 minuter som en tv-idrott ska göra. Detta att ett helt land samlas runt elden gör de kollektiva känslorna större och det är denna masshysteri som gör det omöjligt att välja någon annan än Olsson igen. Tänk er raseriet från vintersverige!
Samtidigt är det en jurys uppgift att inte välja efter känslor. Och Olsson lär ju krossa alla i Jerringpriset så det vore en blåsning om han plockade hem båda prisen och Abeba och Henrik kammade noll.
Det är självklart en av de största rättsskandalerna inom svensk idrott genom alla tider om Olsson får Bragdguld för andra gången och Zlatan, Aregawi och Stensson aldrig får det.
Svt och övrig seriös media (om det finns någon annan seriös sportmedia) borde verkligen både kunna hylla vintersporter som underhållning och samtidigt seriöst sätta in i omvärldsperspektiv. Aregawi och Stensson gjorde avtryck, bara Sverige och Norge noterade att Olsson tog Sveriges enda guld under VM-månaden den sista tävlingsdagen och ingen medborgare i andra länder känner till det idrottsnamnet. Komiskt i relation till Norge att värdera ett VM-guld i längd skyhögt, hur ska då Norges totaldominans värderas....?
Ett VM-guld i dessa VM-varje-år-sporter har väldigt lågt idrottsligt värde, såväl nationellt som internationellt och värdet är groteskt överdrivet just i dessa idrotter i relation till andra. Cykling, simning, friidrott och golf är jämförelsepunkterna i år. Särskilt detta mellanår. Hela VM-månaden var ett för-OS, en olympiad och det klargjorde norsk media mycket tydligare än svensk media, trots att Norge plockade hem guld efter guld och Sverige toksvimmade för ett enda.
Denna tajming i tid och "det otippade" är det som på ett bisarrt och omvänt sätt ger Olsson bragdguld och gör honom till en hetare kandidat än om någon längdskidåkare sopat rent i år som Aregawi och vunnit allt; Tour de Ski, världscup och VM-guld vilket är det som enligt min mening är det som krävs för att en längdskidåkare ska bli aktuell att ännu en gång vinna detta pris i framtiden. Kvoten (i alla fall för enstaka VM-guld) är med råge fylld. Men en världsdominant av Aregawis status (Hellner 2017?) skulle som sagt åter kunna göra sporten aktuell....
En idrottsbragd kan bara mätas på ett sätt: den idrottsliga prestationens värde. Och ordet värde har verkligen fått felaktigt och helt irrelevant innehåll i debatten tidigare....
Ordet bragd har omvärderats med åren och det var knepigt förut när ordet mest definerades som "att slå ur underläge". Göra något otippat. Det är ju lika mycket bragd att vinna som favorit med stor press som att vinna utan press ur underläge. (tror att tankegången om bragd som "det otippade" missgynnar Aregawi i år eftersom hon var stor favorit i VM). Detta med bakgrundstory är också irrelevant. Som om de som drabbats av skada eller haft motgång ett år tidigare ska ha företräde. En idrottsbragd är en idrottsbragd. Punkt slut. I en idrottsbragd ska idrottsprestationen och idrottens status vägas in och inget annat.
Del2: JULBORDET TAJMAT OCK KLART IN I MINSTA DETALJ
Advent var en tiopoängare. Förträffliga vänner, god mat och givande samtal. Lugnet efter stormen. Trettio sekundmeter. Framtiden ser spännande ut och den här veckan ska jag grotta ner mig i julkalendern, dagboken. Frågan om anka eller grillad gås på julbordet. Jag har en plan. Tajmad och klar in i minsta detalj.
Måndagen är 2 December. Dagen är ljuvlig. Strålande sol från klarblå himmel.
Inspirerande lunch på Högsta Domstolen och inspirerande samtal och givande utveckling av arbetet angående frågan om anka eller grillad gås. Spännande med julbordet. GW ska visst komma. Det blir lutfisk. Eftersom GW ska komma. Torrt svenskt julbord. Två ministrar är inbjudna. Tre försvarare, elva lagmän och Daniel Tarschys.
Jag har haft daglig kontakt med den utomordentlige Daniel sedan förra veckan och en värdig mejlkontakt är inledd och den stora inspirationkällan ska också komma...
Charles Ingvar.
Jag har en plan.
Julkalendern är tajmad och klar in i minsta detalj och självklart ska den handla om året som gått och det viktigaste: få ut ett budskap. Julen är ett budskap. Julkalendern är också ett budskap....
Självklart måste en julkalender innehålla en biblisk koppling, Jesus, Sickan, gå i barndom. Inspirationskällorna i mitt liv. Om jag måste ranka dom är nog barndomen etta och Sickan tvåa....
Bortträngda minnen trea.
Självklart ska en julkalender vara mystisk och övernaturlig. Det passar bra eftersom jag fördjupat mig i de ämnena i år. Julkalendern ställer de avgörande frågorna på sin spets. Frågorna om rätt och fel. Julkalendern måste vara en moralitet. Jag har skivit upp nyckelord för Julkalendern2013: Bibelkoden, moral, omoral, Jönssonligan, bortträngda minnen, Högsta Domstolen.
Det känns ytterst värdefullt att Julkalendern i år utspelar sig i Högsta Domstolen eftersom det är en arbetsplats som få svenskar tidigare haft inblick i.
Detta förord till Julkalendern avslutas med några rader om genreblandningen och detta att sitta på flera stolar som jag ofta anklagas för. Det är inga problem att sitta på olika stolar. Inga problem att ha olika intressen. Jag har tusen olika intressen. Det är inga problem för med att växla ämne. Om det är ett problem för andra är det deras problem.
Det är inget problem. Jag kommer alltid gå tillbaka till källan. Inspirationskällan. En dagstidning. Där trängs tusen ämnen sida vid sida. Ekonomi och Bibelkoden, brott, straff, politik, sport, spel, på samma sida. Alla läser tidningar. Bara bläddra förbi det man inte vill läsa. Så gör jag. Inga problem. Jag förstår inte kritiken och folk har helt enkelt fel. Men Jesus. Det kan finnas flera olika ämnen i en julkalender. Det måste finnas olika intressen och jag företräder mitt intresse. Inga problem alls.
Del1: JULBORD PÅ HÖGSTA DOMSTOLEN
Det var meningen att det skulle bli ett tyskt julbord i år på Högsta Domstolen. Hela veckan har jag drömt om wienerkorv och lebkuchen. Alltså pepparkakor. Pepparkakor är det mest centrala i Tyskland under december månad och det som gör de tyska pepparkakorna så sensuella är att honung är en viktig ingrediens. Vi talar om mindful eating och just i den där söta edgen går skiljelinjen mellan rätt och fel. I en pepparkaka.
Tyskland har bytt ut lutfisken mot karp och svenska folket har rätt och det tyska folket har fel. Mitt på bordet finns alltid en anka eller grillad gås. Hela det tyska julbordet sprack på frågan om anka eller grillad gås. Alla justitieråd var eniga i frågan. Det ska vara anka. Jag vet att jag har alla domare i Sverige på min sida. Övriga sa att det ska vara grillad gås på det tyska julbordet och de är okunniga och har helt enkelt fel och har inte förstått min kritik. Ord står mot ord.
Ord får aldrig stå ensamma.
Om inte ord står mot ord är det väldigt enkelt att snabbt skapa ord och en minut senare står ord mot ord.
Jag heter Göran Lambertz. Det är december och jag är inte bjuden på nobelfesten. Det pågår ett drev. I media. Mot min person. Det är ett drev av nästan omänskligt snitt och drevet går ut på att ta heder av min person. Politiker, bloggare och åsiktsmaskiner i etermedia, på tidningar och på internet och alla människor som talar mot bättre vetande känner behov av att delta. VM är slut, OS långt i fjärran, och jag lider av svår postplayoff-depression. Det är december. Allting har tagit slut och vad ska man skriva om då? Fick fundera en timme i morse. Måste bli julkalender. Det är ett säkert kort. Jag har en plan. Jag skrattar i hemlighet. Jag har alltid en plan.
Jag vet hur media fungerar och använder mig av medias kraft för att få ut en särskild bild av mig själv och mitt arbete. Om ett år har mediastormen blåst över. Jag vet hur media fungerar , som sagt. Om ett år ska jag ta fram drevkortet. Gråta ut. Ta med mig en vän till Malou. Tala ut om drevet och då har alla glömt bort vad drevet handlade om och jag vet hur man med hundögontricket kan vända allt och göra precis så som alla gjort i samma sits...
Alla vi som vägrat göra pudel och ett år senare ska det istället handla om de stackars sorgliga pit-bull-pratarna som deltog i drevet... Don Quixote. Och Sancho Panza. Jag har en plan. Som Sickan sa.