Metablogg
PLUGG
spaning
Tugget Plugget skulle bli färdig igår, och då kom det en skolbok och förstörde allting. Det var från Karlstad. Inga namn. Samma docenter. Hette Vad vill med skolan? Man kan inte tugga plugget på det sättet.
Hätska skoldebatter, det är over and done, och då blev Tugget Plugget hätsig....
Man kan inte tugga plugget på det sättet heller.
Tänk
Jag har precis gått igenom min slukarålder.
Läst tonvis med böcker, och fobin botad. Igår kom den tillbaka igen....
Den där boken gjorde mig helt knäckt. Har inte läst något värre.
Kompositionen i sig var ganska förvirrad, men första delen var en massa debattartiklar, och sågade Pisa, och den kom fram till att man inte ska använda mätbara intrument i skolan...
Men andra delen var på en helt annan nivå, aldrig läst något mer förvirrat, blev bara värre och värre och sista sidan total intelektuell moras, de fyra sista sidorna, vad säger man.
Det skulle vara forskning. På skolan. och det visade sig att forsknignen bestod av intervjuer , "med 250, elever och pedagoger och skolpersonal". Många såna studier och alla var intervjuer och fanns formulerar som "bygger på 100 000 års erfarenhet"
Länk
Idag: tre nya skolböcker på hyllan över nya böcker. En la "hjärnperspektiv på skolan". Den var intressant. I alla fall klarsynt. Behövde man. För att få tillbaka tron på mänskligheten. Fobin botad igen.
METABLOGG
spaning
Leva livet, eller ägna livet åt att resonera hur man ska leva livet.
Metadata hela dagen, data om data. Och detta otyg: hur man ska göra....
Istället för att göra det.
Spanade på en metadebatt (debatt om debatter) och lyssnade på metaskämt (skämt om skämt) och sen kom man in på konstens enda område där den blommar ut i hämningslös full kraft: metakonsten (konst om konst).
Så länge man minns har man tyckt illa om fenomenet och man kan bara förklara det på ett sätt: i metablogg.
Tänk
Jan Guillou har rätt, man ska inte tänka på det. Man ska inte tänka för mycket i alla fall.
När man väl kommit på hur man ska göra det är det bara att göra det, och sen spara det som en hemlighet. Alla är olika och gör på olika sätt och det är ingen hjälp att berätta något.
Så resonerade man när man var 20 i alla fall men längs vägen inser man att man måste ta upp frågorna då och då och ta upp ordet Hur, och klart att människor och företag och samhällen då och då måste grubbla över metoder.
Fråga Kultureliten, det var många konstnärer där och de hade inte mycket att säga om världen, men när frågan om kreativitet kom upp sprutade de ord. Deras favoritområde. Det är det enda de pratar om.
De borde inte skriva självbiografier. De borde inte avslöja hur de gör. De borde inte göra bakom-kulisserna-filmer om filmer. Illusionen går förlorad. Man riktar tankarna åt fel håll.
När man ser Bergmans filmer tänker man bara på det han skrev i Bilder.
Det bästa med Shakespeare är att man inte så mycket om honom.
Det värsta med Nietzsche är att man vet för mycket om honom....
Arbetsmetoden måste man hålla hemlig, annars tänker man bara på det när man läser boken, processer hit och processer dit och 2 veckor, det enda man tänker på när man läser På Drift. Öijer på nätterna. Och Salingers bunker....
Jag har känt mig halvvägs in i bunkern senaste åren, stängt av radion och tidningarna och förstår bunkertanken och lockande eftersom allting utanför gör att man tappar tråden och funkar bara man får mat och dricka och sömn, men man behöver solljus och promenader.Och framförallt behöver man inte tänka på metoderna...
Alla är så fixarade vid det där: va FAN, bara hitta en metod som funkar och sen köra på och fokusera på världen, och brukar tänka: när allt kommer till kritan är det exakt samma metod alla använder. Alla sitter på en stol och placerar ut ord på ett papper med hjälp av hjärnan .
Tankarna, samma verktyg alla använder. Exakt när var och var, åhhh......
Det värsta i sammanhanget är Nietzsche, fixeringen vid hans liv, och de som är fixerade har ett syfte att förminska, och samtidigt säger de till alla människor på jorden att man är en sämre människa om man har sjukdomar, att det spelar roll om man har 4 barn eller 2 eller 0, att det är avgörande i en värdering om man är närsynt eller inte.
Nej, det värsta är inte samtalet , det värsta är själva metakonsten, när metoderna tar plats på det konstnärliga skolschemat, läste en sån roman (finskan som blev nominerad till Finlandiapriset- en handbok hur man skriver mitt i en berättelse)
Jag kan inte komma ifrån att biografierna och surret om metoderna kan ge inspiration , i alla fall inom sport och näringsliv och politik....
Länk
Skolan fungerar bäst när den inte funderar för mycket på metoder och processer. Frågan hur det ska gå till gör att det slår slint hos pedagogiska docenter.
När skolan kan den bästa metoden ska det gå med autopilot.
Det kan gå så långt att de inför metoder och processer på skolschemat eftersom de menar att barn ska lära sig det.....
Metaskolan gick åt helvete.
FIRST TAKE - DEN VÄRDELÖSA BLOGGEN
spaning
Ska publicera en first take mitt i metatisdagen. Fick ett enormt behov av att göra det efter den här jävla morgonen.
Idag börjar VM föresten och man får spana ikväll och det blir skådespel alltid med Lindsey Vonn i huvudrollen. Hon är en dramaqueen, en märklig idrottsstory som är tillsammans med en ännu märkligare (Tiger Woods) och lider av depressionsjukdom och hon är förkrossande outstanding i kvinnlig alpin skidåkning (0.5 -1.0 sek snabbare än övriga eliten när hon har form) och ska i afton motbevisa klyschan They Never Come Back.
Super G är en first take.
Jag vaknade tidigt i morse och utsatte texten för ett experiment under en timme och sen metatänkte jag fram insikten om Den värdefulla texten.
Den värdefulla texten är ett störtlopp.
Tänk
Det är sant att texten är mest livfull den första tagningen, ursprunget, förlossningen. Men frågan är vilket liv en läsare är intresserad av. Livet de första minuterna är det mest oförfalskade men samtidigt ganska gapigt irriterande jobbigt...
Man ska inte irritera folk i onödan.
Tänkte jag igår kväll och testade ett experiment , och sen ett ännu värre i morse kl 05.
Finputsade texten.
Det fungerade ungefär som fönsterputsning. Hade gjort grovjobbet på morgonen, trasan och hinken och vattnet fick rinna uppifrån och ner, och sen tre steg puts på kvällen: skrapan och dragningar för att få bort det värsta störningsmomenten och sen den torra frottéhandduken för att rensa skönhetsfläck efter skönhetsfläck, och ja, man kan hålla på hur länge som helst men då gör man mer skada än nytta, och fick känslan att det måste finnas nåra fläckar kvar, annars blir det helt livlöst. Annars ser man inte att det är ett fönster.
Finputsen tog en halvtimme.
Jag har aldrig gjort det förut. Vad gäller blogg har jag aldrig läst texten.
Blogg har alltid varit first take och bloggeriet har varit egoistiskt och syftet att lära mig saker och handlat både om ämnen och skrivandet och när skrivandet är över lämnar jag ämnet. Texten inget värde. Ämnet och skrivandet har varit värdefullt och texten fullständigt värdelös.
Det var ett föredrag på bokmässan som satte griller i huvudet och funderade igår på att byta spår och försöka sätta värde på texten. För att en text ska ha värde krävs tid, och har alltid var en olöslig konflikt för mig, när det kommer till blogg. Jag vill ju inte lägga ner tid på en blogg. Man blir ockuperad. Jag har liksom viktigare saker i livet. Konflikten känns fortfarande helt olöslig: om jag sätta värde på februaribloggen, hur fan ska jag kunna sitta och putsa en halvtimme varje kväll? Låter orealistiskt. Sitta en halvtimme och rätta en blogg.
Jag har en släng av dyslexi och det är orsaken till konflikten; för att få värde på text måste den rättas, och för att rätta krävs att man läser igenom.
Kom på att rättningen sker i tre steg.
1. Läsa igenom, ta bort de grövsta felen, en ytlig rättning. Alla bokstäver som är glömda, alla ord som är glömda, alla bokstäver som är omkringkastade, ord som är omkastade. Och felstavade ord. Och faktafel. Tillhör också den ytliga putsningen.
Jag har aldrig brytt mig om sånt där och man tänker ibland att ingen annan bryr sig heller men det är såklart fel och bor en jävla skolfröken i oss alla som irriterar sig på textfel. Text-tv innehåller såna där ytliga fel ibland och då uppstår en retning som gör att värdet på texten sjunker. Ett slags irritationsmoment. Det kommer alltid finnas sånt i en first take för mig, ju snabbare desto fler, och om texten ska få värde måste de bort.
Jag minns uppsatsen i skolan. Min lärare sa alltid: jag överser med ytliga slarvfel, det är inte rättstavning jag bedömer. En gång glömde jag rätta. Mycket tid kvar men alla andra hade gått ut så jag hade bråttom. Tyckte det var den bästa uppsatsen jag skrivit och fick en fyra och det var enda gången jag var riktigt besviken efter en sån där siffra i skolan som är dagens snackis i Sverige och fick förklaringen när jag såg pappret: det var röda skreck överallt , i varje mening. Läraren sa , eller skrev, minns inte: det finns en gräns. Finns en gräns för antalet fel, och kunde hålla med trots taggen, läraren ska inte sätta betyg på dyslexin när det gäller uppsatser, handlar om andra saker än rättstavning, men man har skyldighet att rätta, till en viss gräns.
Sakfelen måste också bort, bara att inse att det också är något som irriterar och sätter ner värdet. Om man skriver att Amanda är Idolvinnare hakar liksom läsare upp sig, liksom det enda som blir kvar av texten. Svårbegripligt när det gäller vissa saker men så är det. Också olösligt, om man skriver sån här faktablogg. Måste innehålla 50 faktauppgifter om man skriver såna där långa spaningar. Upptäckte tre sakfel igår. Hur kunde man skriva att det var två månader kvar av På Spåret? Höftade. Ämnen man kan som rinnande vatten, Kallur tex, även där fick jag googla två saker. Om man är osäker måste man googla det väsentliga såklart, finns ju uppgifter som bara inte får bli fel, tex stavning av namn, siffror. Tar 10 sekunder, max, tar 7 sekunder.
2. Den andra putsningen går ut på att formulera om dåligt formulerade meningar, de sätter ner värdet. Man upptäcker också att ett ord förekommer tre gånger, sätter ner värdet. Adjektiven. Också ganska ytlig putsning.
3. Den tredje putsningen, då börjar man komma in på den överkurs jag egentligen inte pallar med men också tvunget för att nå den värdefulla texten.
Det handlar om ansikslyftning. När man skrev texten kände man att det saknades något i en passage, men man kom inte på vad och struntade i det. Vid den här tredje djupare genomläsningen kommer man på vad som behövs. Det lyfter en text enormt. En passage slutade inte där den slutade, och när jag la till meningen: "ödmjukheten föds man inte med, den får man av andra" lyftet hela texten in i en ny dimension. En enda mening förvandlar allt från okej text till bra text.
Annars handlar den här tredje putsningen mest om att radera text. Svårt för mig som värderar innehåll före form, jättejobbigt att radera något viktigt fast man vet att måste vara stilist, och för att få fram innehåll måste det komma i stilfullt paket.
4. Den fjärde putsningen är nödvändig för att snäppa upp texten ytterligare för perfektionisten, att blicka över helheten och se hur man kan förbättra den. Men jag hoppar. Igår gjorde jag en sån djupanalys och kom fram till att texten fick en helt annan färg och återkoppling om jag bytte ut ordet saga mot ordet film i ingressen men inte perfektionist just nu och vet att alla de spaningarna igår skulle kunna bli mycket bättre om man gjorde den fjärde putsningen överkurs överkurs...
1 timme på morgonen, eller 2, och sen en halvtimme på kvällen. Det är ockupation. Det är fan kårhusockupation
Tvivlar starkt på projektet, och tvivlar ännu mer att det finns några läsare, särskilt efter idag, men februariblogg ska ej läsas före kl 19.
Länk
Östergren satt på bokmässan och berättade att han skrev om första kapitlet 30 gånger (det var den vägen jag kom in på putsningen) och man tänkte direkt: han dödar sig själv.
30 gånger, då har man tvingat in texten i sterilitet.
Den värdefulla texten fungerar på samma sätt som alpin skidåkning, och Pernilla och experterna på teve säger att det bästa åket är det fjärde.
I ett störtlopp. Det har man kommit fram till på träning. Då har putsat bort misstagen, och gör man fler sen tänker man för mycket och Östergren har helt tappat kontakten med ursprunget i den artonde versionen, och den tjugonionde är ett förhållande till det tappade....
Text är ett störtlopp.
Man gör först ett par genomåk.
Ikväll är det Super G, diciplinen: first take. Det är Wilde Horses