musik böcker film
MED FÖTTERNA PÅ JORDEN 1 oktober
*
Det är äntligen Oktober. Kallt. Extra kallt. XXL kallt.
Vinter. Ett år med bara vinter och sommar. Lång vinter, lång sommar, vår och höst hoppade vi över... Annorlunda med snabba tydliga övergångar och vinter fram till maj och sen sommar direkt och sen sommar halva september nästan och nu känns det nästan som vinter....
Ingen vår, det var skönt...
Hoppas ingen höst
Sommar och vinter är ju bäst och bra skippa de gråslaskårstiderna.
*
Tisdag morgon kl 7, pigg efter dusch. Dålig bloggform. Riktigt dålig bloggform två veckor nu och hoppas på ändring...
Bara fråga om dagsform. Formförbättring denna vecka hoppades man på igår och fråga om inställning. Varför kass form? Handlar om inställning, motivation, ämne, och orsaken till dålig form är alltid motivationsproblem och att man är trög och äcklad vid blotta tanken och framförallt ruskigt obekväm i ämnena........
Oktoberform. Normalt. Oktober. Fullt-ös-månaden.
Oktober börjar alltid på samma veckodag som januari, om det inte är skottår.
Oktober, världscupen i längd och utförsåkning börjar i slutet av månaden. Triathlon, finalen i världscupen, Ironman på Hawai. Oktober, Hallowen firas den 31:a. 5 Oktober firas världslärardagen....
Borde uppmärksammas med skolblogg på fredag.
Oktober är VM-kvalmånad.
*
Svenska fotbollslandslaget tappar spelare för spelare och Ekdal borta och Elmander bänkad och det var överraskande redan, eftersom han köptes och är stort namn på öarna och gjorde mål direkt och mål i VM-kvalet.
Men behöver inte tappa form och fysik och bara två veckor kvar och Österikematchen handlar bara Ibra, och kanterna, Alexander--Olsson, Larsson-Lustig, och handlar bara om två snabba omställningsmål....
Sverige kan lira helt utan innermitt, som mot Irland.
Bara fråga om dagsform. Om Sverige ska gå till VM....
Hamren får bestämma innermittar och spelar ingen roll och Elm med blodpropp i vaden fick hela säsongsupptakten sabbad och två veckor kvar och fysiska statusen i botten såklart efter blodpropp och helt uträknad men text-tv har redan tagit ut honom i startelvan trots att Källström petades med motivering: "svag fysisk status".
Måste varit nåt annat. Måste varit konflikt. Med Zlatan. Eller Hamren. Eller båda. Hamren är en grupptänkare. Spekulation. Dust i omklädningsrum och Zlatan lever för fajter och tänder till på munhugg och Källström enda som vill bjuda munfajt och vem annars skulle han käfta med i blågult? Kan ju inte käfta med de där nya unga blyga, Alexander K, Durmaz, Martin Olsson....
Källström är mopsig och frispråkig.
Precis vad Zlatan behöver i VM.... En jämnårig.
Sveriges VM-kval är bara en fråga om Zlatans och Sveriges dagsform just den veckan och just den dagen och kan skifta våldsamt från dag till dag precis som bloggformen....
*
Svensson var oerhört frän och kritisk i torsdags efter EL-fiaskot mot laget och coachen och "hur vore det att fokusera på anfallsvägar... det offensiva spelet...? Det är för lite fokus på anfallsspel i svensk fotboll" sa han och mitt i prick.
Fotboll2013. J Lennartsson var troligen en traditionellt skolad svensk variant hämtad från förbundets steg8-kurs och allt fokus på spel utan boll och försvar och zonpress zonpress zonpress.... . Fotboll1990. "Press med understöd". Och missat fotbollsrevolutionen senaste tio åren.
*
Störningsmoment. Skapar dålig dagsform....
Kryllar av störningsmoment. Dålig bloggform beror mest på ämnena och det här ruggiga irritationsmomentet att man samlar ämnen på hög.
En lista på över 50 nu.
Så jäkla många saker och ämnen man tänkt skriva om och blir fler och fler och nya varje dag och när de legat på hög för länge är de såna irritationsmoment att man håller på bli tokig.
Bloggen om Facebook igår var på listan ett halvår.
Måste beta av alla gamla den här veckan tänkte man och när det dyker upp ett nytt tänker man : "tar det nån annan dag" och varför blir de liggande... ? För tråkiga eller för stora.
För stora... man vet att de kommer ta en timme att skriva och såna bloggar är jobbiga....
Musik. Böcker. Film. Skola. Väder. Krig. Politik. Invandring.
Måste börja beta av dom nu....
Puuh. De där två sista förhoppningsvis aldrig......
*
Musik.
Och allt som Inte Är Musiken idag 2013 och FF i dessa Idoltider. Fick nästan en chock, när jag tänkte på det nyligen, hur mycket musik och artister betydde förr i tiden. När man var ung.....
Exakt hur många timmar av sitt liv har man lyssnat hängivet på låtar????
På senare år har man tänkt en förenklad bild över hur uppväxten var, att precis allt handlade om sport sport sport. Antingen sportade man själv , eller så konsumerade man sport. Varje dag. Varje rast. Efter skolan. Sen träning varje dag, fotboll, hockey, friidrott, seriöst, och innebandy, tennis och pingis, oseriöst men de roligaste sporterna och hur många timmar...? Och sen lyssnade man på sportradion kl 19 varje dag och såg all sport på tv och hur hann man med all sport??
Men förfelad och förfalskad är den också , den minnesbilden, när man tänker på alla andra intressen som man grottade ner sig i...
Musiken.
Framförallt. Funderade förra veckan på hur mycket tid och hur många timmar per dag, musiken upptog. Fan, man sysslade ju med det lika mycket som idrotten....
*
Från 8-10 år, upp till 28-30 nästan, jösses var stort det var. ENORMT.
Eftersom det där helt och hållet försvunnit ur livet hade man helt och hållet glömt bort det.
Alla dessa hundratals kassettband. För att inte tala om alla konserter man var på.... Man satt i timme efter timme och spelade in låtar från radion och från plattor och sen lyssnade man sönder banden i spelaren och i Walkman. Det var ju faktiskt det enda vi pratade om. Musikartister. I skolan. På lunchen. På rasterna. I alla fall på gymnasiet.
Musiken var det gemensamma och kittet som gjorde oss till stark grupp. Det enda som precis alla intresserade sig för. Tjejer och killar, plugghästar och vilddjur. Tjena! Har du den plattan? Har du lyssnat på den låten? Vad tycker du om honom? De nya skivorna, och sedan på gymnasiet de gamla gamla skivorna: Beatles, Morrisson, Dylan, AC/DC osv osv. Låtarna och plattorna var viktigare än alla de där andra sakerna som lärarna pratade om och som de vuxna pratade om och det var vår egen gemensamma värld. Artisterna var hjältarna, förebilderna.
Sport var något man gjorde, musik var något man snackade om. Maradona och Sjöberg och de där var inga människor. Bara sportare, och stjärnor på sitt sätt men inget man snackade om och man visste inget om personerna. Musikerna var hela paketet. Idéer, tankar, personligheter. Människor.
Det är mycket märkligt när man tänker på det idag.
En chock förra veckan när man mindes hur extremt stort det var och anledningen varför det måste in i bloggen var ju frågan: varför?
*
När man tänker på barndomen undrar man alltid: hur hann man med allt?
Det hände ju så satans mycket saker och man var med i minst 20 idrottlag i alla möjliga sporter och man hade så många intressen och en förklaring är väl att det spreds ut på många år och gick i vågor och kanske var så att sporten dominerade fram till 15 och sen på gymnasiet tog annat över litegrann.
Men musiken var stort hela tiden.
De där kasetthysterin började ju redan vid 10 års ålder och minns hur sålda vi blev på nya låter och vilken kick när de spelades på radion och minns en sommar när syrran och jag framför radion och en låt dök upp och den hette Öppna Landskap och vi var små och visste inget om artisten och spelade in låten och om och om igen och skrev upp texten på papper och helt sålda. Frågade föräldrarna: vad betyder ordet brännvin? Hembakt vört?
Svensktoppen söndag kl 10 var heligt, ännu mer heligt: Kanske på Svensktoppen lördag kl 10. Med de nya låtarna. Ruskigt spännande. Alla listor. Så viktiga de var.....
Trackslistan, superviktig.
Försäljningslistan, superviktig. Varje vecka i kvällstidningarna. Kvällstidningarna var högintressanta varje dag......
Expressen var klart bäst på den tiden och bäst sport och nöje och det var de två sakerna man läste och bläddrade ibland förbi den så kallade nyhetsdelen som var tio sidor med mord och hemskheter men nöjessidorna var bara musikartiser varje dag och betygen på de senaste plattorna och alla topplistor varje vecka och vem hade gått upp och vem hade rasat ner....
*
Skivsamlingen blev snart det heligaste i rummet och nu när man knappt köpt en skiva på 10 år och slängt ut radion och lyssnar på musik ibland på tv eller på seven-eleven och framförallt: de låtarna de spelar mellan travloppen......
2013, och allt här viktiga som händer varje dag = Allt Som Inte Är Musiken....
Atg-lajv är min stora och egentligen enda musikkälla idag.
Klart man följer med skapligt med mello och annat men inget större intresse på det där sättet och frågorna förökar sig i skallen:
Var vår generation en extrem musikgeneration, eller är den konstformen lika stor idag och lika viktiga för alla unga människor?
Var det musiken som fenomen som lockade eller stjärnglansen, idoldyrkan?
Minns att man började tänka på det där först när man närmade sig 30 och började intressera sig för andra yrkesgrupper och varför har mina idoler varit just musiker och varför inte lika gärna matematiker, filmare, äventyrare, vetenskapsmän, läkare eller timmermän eller....
Idol2013, en evig dröm. Det spelade ju ingen roll hur musikalisk man var och alla drömde säkert om att bli artister och många lirade i band och vissa mer uttalat än andra och skulle-skulle-skulle-bara -bli.stjärna och liksom: varför ska man sitta i skolbänk 5 år till för att bli kontorsråtta och tjäna 30k när man kan skriva 3minuterlåtar och sälja 50k skivor och tjäna en miljon. Eller sälja 200k skivor som många svenska artister gjorde på den tiden och tjäna 5 miljoner.....
Idol2013, musik är nog stort för barnen idag också även om inte skivorna säljer och listorna inte lika viktiga och även om andra grupper knappat in och sportstjärnorna framförallt och deras status på en annan nivå inte bara ekonomiskt... Sportstjärnorna har blivit människor. Personliga och omskrivna liv plötsligt som musikernas förr , och mer personliga hjältar i takt med statushöjningen och sportjournalistikens förändring. Och kvällstidningarnas nöjessidor ser väl annorlunda ut och inte samma 100 % fokus på musik och mycket tv där nu,.... programledare, tv-stjärnor.
Men visst fan var det musiken i sig och musikens suggestiva kraft som lockade mest. I alla fall för mig. Och slutsatsen kan inte vara något annat än att musik i den där åldern tillhör livet på ett märkligt viktigt sätt och kanske det självklara hjälpande avlösande parallella språket som krävs för att sen våga bli äldre och avlastningen mot det där svåra nya vuxna språket som man inte förstår och en snudd på livsnödvändig brygga i den åldern mellan två språk och två liv; barn/ ungdomen och vuxenvärlden.
*
2013, och andra intressen nu och Allt Som Inte Är Musiken i världen.......
Idag intresserar sig man sig för helt andra yrken och andra människor och bryr sig nästan bara om andra kategorier och matematiker, filmare, äventyrare, vetenskapsmän, läkare eller timmermän och framförallt : vanliga människor och vanliga starka människoöden och det en självklarhet att man inte bryr sig så mycket om de där ovanliga musikerna.
Såg dokumentären om Morrisson, och den om Rolling Stones på tv. Klart det är spännande levnadsöden som alltid när folk blir stjärnor och man kan se deras musikaliska talang och storhet men svårt säga att det är med någon särskilt stor beundran....
Eller idoldyrkan .... och tar bort allt det där med knarket och tunga missbrukare var de ju och inte roligt höra vad de stoppat sig innan de går upp på scenen och då ser man inte artisten, bara knarkaren.
Så mycket bättre....
Så mycket bättre börjar nu och förra säsongen blev ju succe med massa hits och klockrent med Darin på Apan och gamla favoritlåten Astrologen som vi dyrkade på den tiden och även det där starka med exknarkaren.
Så mycket bättre: Året innan för homogent och dålig blandning och en massa kompisar och likriktning men Wiehe visade sig vara en sensationellt vass dokusåpadeltagare, oväntat. Född till såpastjärna. Så där såpaprovokativ som skapar intresse och rakt genom rutan.
Wiehe har gjort många vassa låtar men märkligt annars att så många artister som man rankat ner och aldrig haft feeling för samlades samma år. Dahlgren och Ledin, rejält nerrankade. Öviga : Lalhe, E-Type, Timbaktu....
Aldrig fått feeling för dom....
Dahlgren, helt ok.. men Ledin... inte en enda låt
Annat var det två år tidigare och då man började tänka på hur sjukt många musikartiser man grottat ner sig i under de där musikåren ... 10-25...om man räknar bara de svenska...och det var Sandelin, di Leva, Plura, Berghagen och sen började minnas alla andra artister som grävt i och diggat och dyrkat korta perioder och alla jävla band och bara de svenska: hur många som helst ju....
Måste varit 30-40 stycken bara svenska och en månad per artist och sen nästa och jösses vad vi diggade Sandelin och Vill ha dig och Dover Caley och grymma låtar när vi var små och Gessle magisk och di Leva innan han flummade ut men fascinerande människa och trist han försvann ur offentligheten och Thåström var helt fenomenal och Ebba grymma och Imperiet ännu vassare och Eldkvarn helt underbara ett halvår och le Marc vassa låtar men lite svårt för artisten och Nisse Hellberg Sveriges mest underskattade låtskrivare men ingen artist och Wilmer X härliga och Mambo Feber på topp-fem-listan genom alla tider....
Hur många som helst. Vissa bara enstaka låtar, andra allt. Mambo Feber låg på topp-5-listan över mina favoritplattor och alla står kvar hemma och man hade solklar rank av alla skivor och alla artister och rank rank rank och topplistor ...skivor låtar.... Låtar Låtar Låtar Låtar.
Skulle kunna skriva långa bloggar om varje artist.
Om man hade bloggat 1989.