påsk
påsksmäll.
22/4
Det börjar likna en fars.
Jag tycker allt sånt där med kropp och själ och sjukdomar och diagnoser och så vidare, och så vidare, är dötrist. Egentligen. Visst är det tuggmotstånd. Visst känns det för mycket ibland.....
Det tycker läkarna också.
Det tycker de som jobbar med adhd också.
De som ska jobba med adhd är oerhört trötta på adhd. Verkar det som. Bryssel, terror. Allt sånt där med att snurra runt runt i sängen i förtio år 15 minuter frispinn före insomnadet varje natt, eller andra clownartade lustigfikationer som vi pysslar med känns väldigt futtigt. Fem plus till svt och tv4. Svt hade ett dream -team med Ann-Britt som ankare, tv4 toppade med Lindgren, nästan ännu starkare uppställning, det var starka sändningar, räcker så... hoppar ab, och definitivt Nyheter24 som ... puuh.
Satt en timme idag på Neurologen, snackade med en sköterska, hennes barn är en blandvariant, adhd och autism, det är ganska sällsynt. Men det förekommer alltså, precis den bisarra kombon adhd- depression/ångest. Det är ju de två motpolerna. Adhd betyder ett överskott av serotonim i hjärnan, ångest betyder ett underskott.
Så här ser skalan i den mänskliga hjärnan ut: adhdsvensk - normalsvensk - ångestsvensk. Blandvarianten av ytterligehter beror på missbrukarkomplexet. Många med adhd missbrukar saker, och alla som missbrukar utvecklar nedstämdhet. Men adhd i sin rena och isolerade form betyder lyckorus, noradrenalin/serotinspruta, motsats till ångest.
Vi går upp varje dag och garvar som clownar, vi lever i nuet, vi har aldrig känt oro.
Väldigt behagligt detta, men vi har ingen nytta av vår lycka, vi kan inte använda den, om vi inte söker jobb som clowner vill säga. Väldigt mycket är positivt med adhd. Det är på gott och ont som med allt, att leva i nuet är bra men vi överdriver det där, finns ingen gårdag att gräva ner sig i, finns ingen morgondag att oroa sig för, men nån måtta på nuet får det vara...
Vi skiter ju i morgondagen. Då blir inte nuet så kul i längden. Morgondagens nu. Allt är en definitionsfråga. Vi har en enorm koncentrationsförmåga inom vissa saker, analyser, den långsiktiga analysen, men dålig koncentrationsförmåga vad gäller nycklar och papper på bordet.
Och vår oförmåga att känna oro. Den sunda oron.
Så fort jag får medicin kommer jag uppleva en känsla jag aldrig känt förut: oro.
Tog blodtryck igen idag, fortfarande galet högt.... En normal människa hade blivit orolig. Hormorna fortsätter lura hjärnan. Och hjärnan lurar kroppen. Tagit puls och tryck och sånt tre gånger senaste två månaderna, senast idag på neurologen, det var 194 - 135- 104. Alltså så höga värden att man behöver blodtrycksmedicin....
Men hallå, det är inte blodtrycksmedicin jag behöver, det är adhd-medicin, så fort man får den blir systemet normalt... Den lugnande varianten funkar på alla. Som har samma pryl. Alltså, jag har haft samma blodtryck och puls hela livet, i alla fall sen 30 år sedan jag mätte det där för första gången...
Det har gått 7 veckor nu. Sen jag gjorde första anmälan. Och fortfarande inte fått någon tid för utredning. Det skulle gå på veckor att få tid sa dom. Nu har det gått sju.
Jag har skickat tre remisser. En från husläkaren, en från remisspolen och en från specialistvården. Det borde räcka med en remiss. I normala fall räcker det med en remiss. Det fungerar inte normalt inom svensk sjukvård just nu. Orsaken är att det är ett övertyck på just den diagnos, som jag upptäckte i slutet av januari. Den första jag snackade med var en underbar superkompetent röst som sa "det kan vara adhd, men det kan också vara ångest". Allt hon sa då har visat sig korrekt i efterhand. Till skillnad från andra röster....
Nu har man surrat med ett 20-tal som jobbar i branchen och det där med ångest är en följetong...
"Väldigt många som gör en anmälan har inte adhd, de har egentligen ångest".
Det är därför den där situationen uppstått och vi kommer i kläm. Vi som inte har ångest. Igår blev man faktiskt trött trött trött... hade beskrivit mina symptom, specialister på detta hör direkt vad det är frågan om.... och denna läkare jag pratade med... hon visste inget på detta... hon jobbade ju inte med det och ingen skugga över henne,... hon var rätt ung och ny på jobbet.... men hon sa "på mig låter det som ångest...".
Ja jösses.
Jösses. Alltså motpolen till det jag har.
Om läkare misstror, inte underligt om vanligt folk misstror... Helt upp och ner, det läkaren sa, alltså... jag förklarade ju alla symtom. Och att hela jävla fucking löpt amok i total systemkollaps.... Som det gör för alla när man är så gammal. Kan inte ens se på teve längre... inte läsa en rad... i en tidning... härdmälta modell större.... och hjärtat rusar bananas... andningproblem... Jo visst , samma symptom som ångest och utbrändhet, men jag har adhd...
Frustrerande men jag är inte nedstämd, inte det köret, fortsätter garva helt fånigt i mitt medfödda serotininrus som jag levt i hela livet.
Det är ju som att säga till en patient som kommer och klagar över huvudvärk... "jag tror du har ont i foten"
Ja jösses.
Jättemånga tar fel, tror fel visst visst, vi hallå , vi är fortfarande 400 000 som har detta... som fortsätter dampa runt. LIksom
Katastrof sverige.
Men alltså vad är problemet... det är ju totalt omöjligt att simulera en bokstavskomb, de där testerna man ska göra går ju liksom inte att fejka, och varför skulle man vilja simulera detta... medicinen funkar ju bara på adhd-folk, har noll effekt på andra människor.... det måste bli en ändring på situationen i vården. I denna sektor i alla fall. Som det är nu, katstrof. Alla som tror sig ha adhd måste får göra en utredning. Om man börjar sålla bort människor som nu hamnar ju vi i kläm.
Det är ju en personlig tragedi för en person med adhd att inte få göra en utredning. Att inte få medicin. Alltså jag är en gammal man, liksom ingen ungdom.
Två månader, tre remisser, och totalt dödläge.
De säger, dina remisser räcker inte..., vi godkänner inte, de är ogiltiga... typ. Du har ångest. Eller nåt. Jag vet inte. Det är fruktansvärt, fruktansvärt. Så jag ska börja om på noll? Och göra en fjärde resa, med en fjärde remiss? Ingenting funkar ju i karusellen...
Ringt tre gånger, supertrevlig, kan inte ringa igen. Till slut orkar man inte vara supertrevlig längre, och då är det ingen ide att ringa. När man tänker på det blir det mer och mer fruktansvärt, detta kunskapsras som drabbat Sverige, överallt, på alla plan, inte minst inom vården.