privilegium
PRIVILEGIUM
Hej kompis, nu blickar vi framåt....
Du har hämtat dig ser jag. Upprätt igen. Kul att snacka med någon rättvänd äntligen.
Påsken var en pärs faktiskt men överlevde och nu blickar vi framåt. Imorse var febern borta och ett nytt liv började och var slutade vi igår..?
Du skulle berätta om dig själv.
Skulle vi inte blicka framåt?
Jo, och börja med dig själv....
Okej, får beta av den skiten snabbt....
Vem är du?
Jag hatar egentligen det här på alla sätt och vis. Tänka på sig själv och prata om sig själv. Jaget är ingen skitsak egentligen men i vissa sammanhang är det ointressant. Det är den enda uttrycksform som passar mig. Finns ingen grundregel hur det måste vara. En avsändelse har en avsändare. Självklart. En film, ett samtal, en blogg. Allt har en avsändare. Oavsett om sammanhanget är personligt eller inte. I vissa fall är det effektivt och starkt om avsändare är en skarp och tydlig delaktig aktör i sammanhanget och i vissa fall är det effektivt och starkt om avsändaren är helt anonym. Båda varianterna måste få finnas. För mig har det alltid varit naturligt och självklart att aldrig blanda in jaget på det delaktiga tydliga konkreta sättet i något sammanhang. Tänkande, kreativitet, eller i någon utrycksform. Samtidigt mycket väl medveten om att jaget existerar i allt. Upplevelser, erfarenheter, känslor. Använda det självupplevda för att beskriva det allmänmänskliga. Det är min filosofi om allt.
Om jag fattat saken rätt, så är du mer intressad av det allmänmänskliga än av dig själv....?
Helt rätt.
Varför är du så jävla intresserad av det allmänmänskliga....?
Eftersom jag är en ganska allmän människa
Då är du som alla andra väldigt intresserad av dig själv...?
Yes, man är ju inte mer än människa..... Gåtan är alla intresserade av. Allt handlar om samma sak. Den mänskliga gåtan. Men uttrycksformen väljer man själv och hur man väljer att presentera skiten passar olika för olika människor. Känslora och det självupplevda går hand i hand med det allmänmänskliga. Självklart. Alla använder sig själva i allt och lösningen på den mänskliga gåtan som är det man tänker på varje dag finns i sig själv. Självklart. Men därmed inte självklart att avsändaren måste vara öppen och personlig. Jag kan bara tänka mig den andra varianten. Orden, tankarna, människorna, berättelsen i fokus. I stället för avsändaren. En film. Så vill jag ha det. Något man sugs in i. Man vill inte veta vem som skapat filmen eller hur det gick till. Så ska allt vara. För mig. Bloggar, tankar, allt. En film. Avsändaren måste vara i bakgrunden. Avsändaren och hela utanpåverket saboterar för uttrycket och upplevelsen. Och Shakespeare. Ingen vet med säkerhet vem Shakespare var och alla tycker det är ointressant. Det är orden som är intressanta.
Bakom varje ord finns en människa....
Och människan kan vara vem som helst. Behöver inte ens vara en människa. Kan vara ett djur som betraktar människor.... En hybrid. Mellan människa och djur. Kentaur. Eller en orm. Snoken är min förebild. Snoken. Så kallar jag alltid mig själv när jag sätter mig vid datorn......
Klockrent. Du är en orm. Det har jag alltid sagt....
Och du är en hök. Nu blickar vi framåt kompis... Huvudrollen. Vem har huvudrollen? Är det han som filmar och skriver eller är det verket? Det finns inte ett enda uttryckssätt. Det finns flera. Det måste finnas olika och jag kan absolut förstå varför det blivit så trendigt och hett med personliga bloggar och författare. Men den andra varianten passar mig bäst. Jag har alltid varit grymt fascinerad av den andra varianten. Jag kallar den filmvarianten. Idag finns det en föreställning att det bara är det personliga som gäller , och att avsändaren MÅSTE presentera sig. Jag vet att den andra varianten är lika spännande och effektiv. På ett annat sätt. Det bevisade tex Kepler, och andra pseudonymer också. Det kan vara hyperintressant. Avsändaren helt okänd, helt ointressant. Då blir orden och verket det intressanta, huvudrollen. Jag har inte ens tänkt tanken att jag ska använda mitt eget liv på något sätt som huvudroll eller utgångspunkt ....
Nej, det förstår jag, det skulle bli en tråkig historia...
Men det händer ju spännande saker varje dag i livet som man kan använda. När man uttalar något om politik, då MÅSTE avsändaren presentera sig. Avsändare och budskap är ett. Mest för att veta om avsändaren är en privigierad eller en opriviligierad människa. Det där med bakgrund och sånt, om det skulle funka måste det nog vara Gardell... måste nog vara tydligt och enhetligt och inte så här splittrat och mångbottnat som för mig....
Vem är du?
Jag är nog inte rätt man att svara på det...... Man kan ju välja själv. Vem man är. Privilegierad eller oprivilegierad, det är upp till vad man värderar som privilegium i livet. Jag är alltid uppriktig. Jag vill väga in alla olika aspekter och alla hänsyn och om jag är uppriktig vet jag att man kan se det på massa olika sätt och man kan välja dag för dag, vem man vill vara...... Privilegerad eller oprivilegerad, det är en hopplös fråga. Ofta intressant. Nästan alltid omöjlig att svara på. Det paradoxala med hela den grejen är ju att det verkligen inte är något privilegium att ha en privilegerad bakgrund i de flesta offentliga sammanhang och i alla fall inte inom det fält där jag verkat mest i livet....
Berätta kort om din bakgrund.
Bakgrund?? Den är rätt lång.... Det är ju rätt omöjligt att snacka bakgrund kort och måste i så fall blir tre olika berättelser.... Eller 10. Vad ska man fokusera på? Man kan välja olika saker i bakgrunden, och jag väljer alltid olika saker från dag till dag..... Jag väljer den här berättelsen idag för min bakgrund: outbildade föräldrar, och ett släktträd av stenhårt arbetande torpare och bönder långt in i på 60-talet , och liv ur denna DNA skapades några år senare ur det isolerade ölivet, ett 1800-talssammanhang utan el där Sverige för länge sen tagit klivet in i ett annat välståndsamhälle, mitt DNA flera generationer efter de jämnåriga, far och hans bröder barnarbetare, började jobba deltid som 8åringar, och full tid vid 12 års ålder, en bror gick under och dog, de var fiskare primärt, i snitt 4 timmar per dygn alla år, flydde till Sverige året han fyllde 16. Nytt land, aldrig sett en bil, känner inte en kotte, ska bygga upp ett nytt liv, träffar mor, liknande och annorlunda bakgrund samtidigt, hon började jobba som ung, tvungen att försörja famlijen vid 15-16 då förälder dött. Man kan beskriva deras liv som tuffa och kamp för tillvaron och ingen större skillnad mot Darins bakgrund men landande mitt i folkhemmet och tillväxt, välfärdsexplosionen, arbetsmarknaden hungrade efter folk, det var ett Sverige på silverbricka för en son där. Där börjar en annan berättelse som ju är privilegierad och en idyll. Ett reservat. Ett naturreservat, ett historiskt reservat. En paradisisk uppväxtmiljö så långt ifrån faror och konfliker man kan komma och man behöver inte säga att första gången man såg en knarkare var man 30 år och självklart inte en invandrare så långt ögat nådde.... Mest välutbildade familjer. Några som vi: kärlek istället för utbildning. Många höginkomsttagare. Många grönavågare. Läkare. Forskare. Företagare. Läraren under alla 6 år byns starke man i huset mitt på kullen, en övertygad socialdemokrat. Allt hade fornnordiska namn, alla gator, runstenar överallt, två tredjedelar av alla runstenar i hela Sverige betade vi av under cykelturen till skolan och man fick ju känslan varje dag att man bodde i Sveriges Mecka. Sveriges vagga. Ett privilegium. Jag vet inte vilken av de två berättelserna som är jag. Släktberättelse, släktforskningen, jag var väldigt tajt med mina far och morföräldrar hela livet och de var ju aktiva ända upp till 95 och snackade väldigt mycket och hade många åsikter och de där åren mellan 15-20 påverkade de mig mycket och man beundrar ju dom de åren och bodde ju tätt hus vid hus 3 månader per år och det där underifrånperspektivet och kriget-för-mat-varje-dag och totala krocken med övriga världen på tv och han sa ofta "jag föddes fattiglapp till den här världen. Jag levde fattiglapp. Och jag ska lämna den här jorden som fattiglapp" och jag kände att det var mig han pratade om också och man får på något sätt sin utgångspunkt i livet definerad.... Ett slags sympati för de fattiga. Kanske. Men mest allt det andra som man ärver. Språk. Arbetsmoral. Medkänsla. Medmänsklighet. Visioner. Han var full av ideér.
Det var inte kort.
Jag sa ju det.... Och släktträdet kluvet och mångbottnat och ytterligheter och lika många stenrika som de där urfattiga och eftersom alla i släkten var exakt lika älskvärda så kan man bara dra en slutsats... Rika och fattiga, samma liv, samma tillvaro på jorden. Samma sjukdomar, svårigheter. Uppväxten identisk på alla sätt i samma land oavsett man växer upp niorummare eller tvårummare och det där med privilegium.... Är det Stockholm? Ofta sägs det så. Politiskt. Det är ofta så man tänker och räknar, att möjligheterna finns i Stockholm. Rent mänskligt är det nog inte så.... Det är inte så många som blir människor i Stockholm eller andra helt urbana liv.... Ett liv i Sandviken eller Östersund eller Värmland eller.... de är ofta rikare, lyckligare. Ekonomiskt tudelat. Möjligheter att bli något koncentrerade till städer, och man kan säga att det finns högskolor i hela landet och annars kan man bli företagare och finna andra vägar och man kan bli mäktig överallt men i så fall måste man gå emot strömmen.... I Sandviken måste man gå emot strömmen för att bli riktigt riktigt privilegierad som 50-åring. I många områden i storstäderna måste man gå emot strömmen för att inte bli privilegierad.... Men allt grundar sig ändå i vad man betraktar som privlegium i livet och gängse uppfattning att ett hus Småland eller Värmland med en häst på gården är ett enkelt simpelt oprivilegierat liv men det är ju ett sant paradis och för att nästan alla som bor i sina små lägenheter i asfaltsmiljöerna i städerna är ett sånt liv med gräsmatta och natur en smått overklig lyx.....
Nu har du flummat ut.... Jag ville egentligen bara veta: vem är du politiskt? Eller är du en suddig flummare där också som inte står för nåt...?
Jag står för allt. Jag är inte flummare på något sätt. Jag är inte det minsta suddig. Jag är inte som andra flummare. Som är trogna ett politiskt parti hela livet. Jag är allmänmänsklig. Jag är precis som alla andra. Jag har åsikter om precis allt. För eller emot. Om precis allt. Man tar ställning i minst 400 frågor varje dag en genomsnittsmännsika och i mitt fall måste det vara över tusen... Men något politiskt parti som passar de ställningstagandena... verkar helt kört... Alla människor har åsikter. Känslor. Man kan titta på 100 tv-program varje dag och då får man massa åsikter.... Om allt. Samhällsprogram. Framförallt. Men man tar ju lika mycket ställning när man ser filmer, sport, underhållning, och var det skämtet roligt? Var det en bra passning? Hela livet är en åsikt från morgon till kväll....
Okej, bra... nu vill jag veta din åsikt... ideologiskt. Vi börjar med ideologierna.
Måste dra.. tar det nästa gång... bra cliffhanger.