skolan, del 2
2. Varför behövs skolan?
Valrörelsen närmar sig. Allt har handlat om uppförandefrågor hittills i år. Valsurret har handlat om ordning och reda. Hur vi svenskar ska uppföra oss mot varandra. Etik, moral, värdegrunder. Ungefär som ett klassrum. Sverige som en skolklass och valet en lektion och de första 10 minuterna går åt att pumpa ut uppförandefrågor.... Hur vi ska behandla varandra. Jämlikhet, värdighet, rasism, feminism, respekt, mjuka sakfrågor. Allas lika värde. Viktigt. Nu är vi färdiga med det men ett land blir aldrig färdigt och de här uppförandefrågorna måste pumpas ut hela tiden (eftersom folk glömmer, eller har kroniskt svårt att uppföra sig, och eftersom det kommer nya människor hela tiden, nya generationer).
Nu är vi i alla fall så färdiga som vi kan bli för den här valrörelsen och dags att rikta ljuset på de hårda sakfrågorna.
Skolan är en het potatis. Här börjar allt i landet, här skapas framtiden.
Egentligen är skolan en hopplös valfråga. Politikerna vill helst undvika den. Ett abstrakt framtidsämne och politiker vill arbeta med mer handfasta saker. Siffror. Resultat av en förändrad skolpolitik till exempel kan man upptäcka tidigast om 20 år och då är det helt andra statsministrar och en helt annan regering som styr.
Nu är det augusti och rötmånad och ägnat fyra månader åt detta ämne och svårt komma till skott med det politiska i allt och anledningen: har inte tid. Skulle ta en vecka att skriva. För stort ämne. Man kan ju köra väldigt långt in i alla möjliga stickspår. Alla pratar om olika saker. Och var ska man börja? Allt kommer ner till den abstrakta frågeställningen: är skolan viktig? Och för vem? Jag kom på lösningen att skriva en deckare i stället med skolan som kuliss för att använda allt man tänkt på dessa månader till något mer konstruktivt istället för ett politiskt blogginlägg...
Men lite måste man kunna krafsa ihop.
Jag tyckte väl inte att den var särskilt viktig, under de där 15 åren ... Kanske på fjärde plats på listan. Efter fotbollen och tjejerna och .... Rangordningen var så här med solklar ranketta, topp10: 1 Fotbollen, 2 Tjejerna, 3 Serietidningarna, 4 Skolan, 5 Familjen, 6 Kompisarna, 7 Friidrotten, 8 Tv, 9 Musik, 10 Ishockeyn
Så är det för alla, oavsett man är så kallat studiemotiverad eller inte; man tycker inte det är särskilt viktigt så länge man sitter i skolbänken men när man passerat 40 inser alla: fan vad stor input den där grejen haft på mitt liv... Man tänker mest på lärarna , kompisarna, hela den sociala biten. Lärarna och klasskamraterna framförallt, de förföljer en verkligen i drömmarna om natten... För mig var rasterna det stora med skolan. Man längtade ju inte direkt till den där skoldagen, men man längtade verkligen till rasterna. Sista 10 minuterna av lektionerna var en kamp mot klockan och sen rusade man ut till fotbollsplanen, och sen när man blev äldre, till skåpen och hyperintressanta tjejerna från de andra klasserna.
Svaren på frågorna är ganska självklara. Ja, skolan är viktig, och för vem är skolan viktig: alla. Eftersom vi alla tillbringar så mycket tid där av våra liv i hela utvecklingsperioden. När skola blir politik är det lätt att tro att Sjöstedt menar att skolan främst är till för som har svårigheter och extra stora behov, och att Björklund menar att skolan främst är till för de studiemotiverade som ska utbilda sig för ansvaret: till de samhällsbärande uppgifterna.
Alla ingår i samhället som skapas: alla går nio år och alla formas och alla lär sig och samhället är alla. Men skolan behöver inte vara viktig för alla. De finns ju fribrytare , till exempel. Autodidakter. Det lilla samhälle jag besöker på somrarna: det är ett isolerat sammanhang av fria andar. Uppfinnare, konstnärer, båtbyggare , fiskare, fårfarmare, osv. Inget skolsamhälle, och de har skapats ur en liberalare syn på skolgången, och skolan som institution.
De människor som förändrat världen har inte direkt haft skolan som utgångspunkt. Darwin ska ha varit en katastrof i plugget. Einstein gick sin egen väg och framförallt den störste uppfinnaren genom tiderna: Edison. Han med glödlampan. Han med världsrekord i patent. Han sparkades ut från skolan, och samma med Salinger. Han med den bok som kanske påverkade mest under 1900-talet , Räddaren i Nöden (60 miljoner ex). För många av de mest inflytesrika kan en skolgång vara skadlig och ligger rätt mycket i det där att skolan lär ut konform och en etablerad kunskap, och de här människorna som bara är intresserade av att uppfinna den nya kunskapen passar ju inte in....
De största varumärkena skapas inte i en skola, Björn Borg, Zlatan, Carl XVI Gustav, Stig H, Ludde, underhållare, artister, tv-folket, och Erik Lallerstedt berättade hur han dumpade plugget och jobbade sig fram i världen istället och den vägen skapar faktiskt ofta en intensivare inställning till livet än den lite slöa attityd som 15-år-i-klassrum skapar.... och sen finns det många andra som har ett slags överlägset förhållande till skolan: och dissar den, språkbegåvningarna, en Gardell, Östergren, Lundell, Boye, Norén, Modysson, och det är självklart att skolgång kan vara rent skadlig om man har den här språkliga begåvningen, om man får ge ut en bok innan man fyllt 25 år som de här, då äger man språkhantering en bra bit över den som skolan är anpassad för, och det känner alla svenska lärare till (de som kan stava men inte skriva) och alla andra som försökt skriva en bok under 40 år.....
Klas Östergren hoppade av första terminen på gymnasiet. Som tur var.
De måste få vara autodidakter, utforska, uppfinna på egen hand, de som skapar sitt första patent som 16-åring, de som plöjt världslitteraturen innan de fyllt 15. Som Östergren. Och Norén som hade travar med böcker hemma när andra lirade boll. Hjärnan iställd på något annat, och dagen i 15-åringens liv inne på ett annat spännande spår och då vill man inte hämma det spåret genom att sitta 1 timme och räkna ut en cirkels omkrets....
Jag hade lite kluven inställning till det där... När man var i en annan upptäckarväld och en annan tankegång en morgon, och sen tvingas syssla med något som man inte är intresserad av den här dagen. Varierar från person till person, men alla har nog en fri ande där inne nånstans som är värdefull att värna, bevara.
Ja, summa summarum , skola är mycket , alla bitarna lika värdefulla, betydelsen stor, och det vet även de fria andarna som själva inte behöver skolgång: en förvaringsplats, en social träning och här lär vi oss de specifika grundläggande kunskaperna,...ja, vi måste ha redskapen ut i ett samhälle som rent konkret består av tre grupper: 1. De vanliga arbetarna. 2 Fribrytarna 3. De "samhällsansvariga", (de vanliga arbetarna utför enklare men för samhället viktiga jobb som i sig inte kräver mer än baskunskaperna men de väldigt viktigt att de får sina baskunskaper och förutom matte, läsförståelse, naturvetenskap, tycker jag att historia är a och o och annars blir alla nazister, rasister, och fribrytarna är de som agerar på en marknad och är ett lands motor, och Sveriges styrka, och alla vill ju verka i denna grupp 2014 och skapa sitt varumärke , och i gruppen "samhällsansvariga" hamnar alla yrken som kräver högre utbildning, som mycket konkret arbetar med saker som bestämmer och ansvarar över andra människors liv, läkare, domare, jurister, socialarbetare, lärare, politiker, osv osv, ..och om svenska skolan fortsätter rasa ihop som den gör nu är landet ute på hal is, den här bristen som råder på förfärligt många håll och kanter går ju knappast att fylla, och bristen lär bara bli större närmaste 20 åren när standarden sjunker, och när de som är framtidens lärare och socialarbetare har 0.2 i betyg..... )
Och skolan är viktig även för de fria andarna. Annars har de inget att opponera sig emot.
3. Skola och Politik
När man kommer till utbildning och politik är fokuset nästan totalt på en enda sak: uppförandefrågan. Direkt hamnar man här. Och det är orden som direkt skapar associationerna.
Två skräcktankar. Björklund vs Fridolin.
Och egentligen vill alla ha samma klassrum. Egentligen är det bara ord. Jag är hundra procent säker på att om man plockade fram tre klassrumexempel skulle Björklund och Fridolin och hela svenska folket inklusive eleverna välja samma klassrum som deras vision. En engagerad lärare som brinner för ämnet. Egentligen bara det som gäller. När jag tänker på min skolgång och mina lärare. Det som gav något var lektionerna med engagerade lärare. En person som kunde sitt ämne. Och en lagom ljudnivå, inte för hög nivå så att lärandet kommer i kläm, och samtidigt en öppen atmosfär där eleverna känner sig modiga att ställa frågor och delta.
Men när Björklund pratar om krav och ordning och reda börjar alla direkt tänka på den svenska skolan fram till 1970 då elvens var rädd för läraren. Den auktoritära modellen. Tydliga drag av sadism. Man gick till skolan med ångest och rädsla. Learning-by-fear.
Och när Fridolin börjar prata om skolan, till och med rädd att använda ordet kunskap (detta i grunden superpositiva ord och detta med vetgirighet som barn sysslar med hela tiden i sina lekar och spel och frågor) då börjar man tänka på flumskolan där läraren förlorat all makt och en ljudvolym som omöjligör allt lärande och lektionen outhärdlig för alla elever...
Två skräckexempel. Två guldbaggefilmer. Hets. Caligula. 40-tal. Klassrummet ett skräckvälde, läraren som byggde undervisningen på hot.... Och den andra filmen som heter Vikarien som visades i juni på svt: en osannolik lektion där eleverna pratade högt och oavbrutet, ingen lär sig nånting, nångång, skolan som 100 % förvaringsplats. Den spelades in 2006.
Jag tror inte det finns någon större risk att pendeln skulle så över så konstigt igen att vi skulle riskera hamna i en återgång till den gamla skolan... Vi är inte såna helt enkelt. En annan värld. Vi är helt annorlunda 2014. Vi behandlar barn med respekt. Hela uppfostringssynen är ju fullständigt annan idag och jag tycker svenska mammor och pappor är duktiga överlag faktiskt (även om vi blivit för dåliga gränsättare i curlingsamhället) och har aldrig varit bättre på den här punkten nån gång i vår historia, det här som är visionen, den grundläggande: att barn är barn, att alltid skilja sak och person , att använda det som ett mantra hela tiden "jag älskar dig som person, men gillar inte ditt beteende nu", att hitta balansen mellan krav och pepp.
Skola byggs på inspiration (och engagemang, nyfikenhet, glädje) , inte på krav, men vi behöver inte ha det här superneurotiska förhållande till ordet krav, eller ordning. Alla vill ju ha ordning. Ingen vill ha bråk. Allra minst de bråkiga och stökiga eleverna.... Caligula lär aldrig återuppstå i Sverige. Det finns nog inte en enda med Caliguladrag kvar längre och inte direkt i synhåll närmaste 40 åren och inte direkt där problemen i svensk skola finns 2014.....